Mytwilight

En mycket sval hand lades på min kind. Jag slog försiktigt upp mina ögon och tittade in i min mammas ögon, hennes gula ögon. Jag mindes när dem hade varit röda. Då hade dem faktiskt varit ganska läskiga. Så jag hade blivit ganska glad då jag märkt hur den röda färgen liksom smälte ihop med det gula och slutligen bli helt gula.

"God morgon.", sa hon mjukt till mig. Jag log lätt mot henne. Att lägga handen på min kind och när jag vaknade, säga god morgon, ja det var hennes sätt att väcka mig. Det var lugnt och fridfullt. Även pappa brukade väcka mig men jag gillade inte det så mycket. För han glömde bort att väcka mig för att han läste mina drömmar istället. Han tyckte att de var så vackra. Så mycket färger, skratt och kärlek. Så det var vad han brukade göra på natten när mamma hade annat för sig. Nu var det ju inte så att han sagt det rakt ut, utan det hade varit mamma som berättat det.

"Var är pappa?"  frågade jag henne. De senaste dagarna hade faktiskt både mamma och pappa väckt mig.

"Han är ute och jagar med Jasper och Emmett, jag tänkte göra det med Esme, Alice och Rosalie då de kommer tillbaka och du kanske vill följa med?", frågade hon.

Jag tvekade lite. Jag tänkte faktiskt undersöka om Jacob var ville hitta på något med mig. Jag hade funnit att han verkligen var en kul typ. Han älskade att driva med pappa och de andra i familjen. Jag fattade inte hur han vågade. Jag hade sett både Rosalie och pappa blänga ilsket på honom. Som om de gärna skulle vilja slänga av huvudet utav honom. Jag visste på ett ungefär varför Rosalie inte gillade Jacob. Jacob hade alltid ett blondinskämt på lager. Men varför pappa avskydde honom, det hade jag ingen aning om. Varken han eller mamma ville berätta och jag vågade inte fråga Jacob, inte än. För om pappa och Jacob hade en oklar oförätt som de inte hade löst, så var det ju inte alls min ensak.

Fast åt andra sidan så var ju Jacob varulv. Farbror Jasper som undervisade mig - eftersom jag utvecklades snabbare en något annat i min ålder - hade sagt att vampyrer och varulvar var varandras motsatser, rivaler. Men om vampyrerna nu inte gillade varulvarna och tvärtom. Hur kom det sig då att Jacob fick vara i det stora Cullenshuset och framför allt vara med mig. Det var något jag skulle fråga Jasper, han skulle säkert ha ett vettigt svar på det.

"Ska jag ta din tystnad som ett nej?", frågade mamma mig och tittade leendes på mig.

"Jag är inte så törstig och dessutom så kan jag laga till mat sen.", skyndade jag mig att säga för att hon inte skulle   tro att jag svälte mig själv.

"Låt mig gissa; Du vill vara med Jake, va?", först så log hon retfullt mot men så dog hennes leende ut. "Ja,okej. Ärligt talat är inte Edward så glad i den idén, men du får vara med honom idag så.", sa hon suckade.

"Mamma, varför gillar pappa inte det, vad har de två emot varandra mer än att de är ursprungliga fiender?", passade jag på att fråga henne snabbt. Mamma tittade på mig, det såg ut som om hon ville förklara samtidigt som om hon inte ville.

"Vi tar det den annan gång, gumman.", beslöt hon sig för att säga och hon kysste mig lätt på pannan. Jag stönade. Så sa hon nästan alltid. Vadå en annan gång? När? Nej, detta skulle inte alls bli sista gången jag frågade.

"Okej då!", muttrade jag och klättrade ut ur sängen och förbi mamma och mot min garderob. Jag tänkte ha tagit gårdagens jeans och blus men upptäckte att kläderna inte låg på samma plats som innan. Anklagande vände jag mig emot mamma som hade ett roat flin.

"Alice upptäckte ett hål nere vid benet och hon ansågs att de skulle slängas.", förklarade hon. Ännu ett stön kommer ifrån mig.

"Mamma! Det där var mina favoritbyxor.", sa jag nästan lite sorgset utav mina byxors bortgång.

"Jag vet, därför lyckades jag få Alice att gå med på att Esme lagade hålet, du kan ha dem i morgon. De lever fortfarande.", förklarade hon. Jag kände hur lättad jag blev. Hah, tänk att vi pratade så här om ett par byxor.

Jag vände mig emot garderoben igen och drog fram ett par svarta shorts och drog av mig mitt linne jag sovit i och på med en vit t-shirt. Sen borstade jag snabbt igenom mitt rödsprakade hår och satte i ett hårband. Lika mycket som Alice hade synpunkter på vad jag hade för kläder, lika mycket hade Rosalie synpunkter utav mitt hår. De var verkligen otrolig, men jag älskade dem lika mycket för det.

"Hallå, mina favorittjejer!", hörde jag plötsligt min pappas röst. Ljudlöst hade han glidit in i rummet.

Han gick först fram till mamma och kysste henne på munnen. Jag tittade snabbt bort huvudet. Generat. Jag visste att de två hade ett väldigt passionerat kärleksförhållande, det kunde alla bekräfta och även jag. Jag hade hört då de verkligen älskade varandra. Jasper hade sagt att den saken skulle han berätta för mig då jag blev lite äldre. Jag var inte alls säker på att jag verkligen ville veta.

"Nessie, favorittjejer nummer två.", sa pappa sedan och lämnade Bella sittandes på sängen och kom fram till mig.

Han hade inte sagt någonting utav mina tankar men jag visste att han hört för han flinade retsamt mot mig även om han hade en oroad rynka i pannan.

Han lyfte snabbt upp mig och snurrade mig lekandes i luften och jag skrattade, lite besvärat. Jag hade väl blivit lite väl stor för detta ansåg jag, nu med mina fem år.

"Åh nej, det blir du aldrig!", svarade han på min tanke och jag blängde lekfullt på honom. Han släppte ner mig på marken och log mot mig. Han skulle precis säga något då ett ylande hördes.

"Jacob!", muttrade han och började att gå mot utgången med mig och mamma precis bakom honom.

När vi kom ut så stod Jacob där, i människoform, endast iklädd i ett par avklippta jeans. Han log glatt emot oss.

"Hallå där!" ropade han och höjde handen emot oss. Både jag och mamma höjde handen för att hälsa tillbaka med pappa nöjde sig med att nicka.

"Jag tänkte fråga om jag fick erbjuda den unga damen skjuts till det stora huset?", frågade Jacob och slog ut med händerna.

"Jacob, du vet vad jag sagt om det, jag vill inte att hon sitter på din rygg då du blir varg.", sa mamma och suckade. "Men du för om du vill, gå med henne dit så springer jag och Edward i förväg, visst?", sa Bella och väntade på medhåll ifrån Edward som motvilligt nickade och så stängde han dörren till stugan innan han tog Bellas hand och de gick förbi Jacob och så var de borta.

Jag tittade på Jacob som himlade med ögonen. Men han gick ändå fram till mig och för andra gången lyftes jag upp. Men den här gången skrattade jag inte besvärat utan mer lekfullt. Sedan så släppte han ner mig.

"Du har så trista föräldrar, svårt att tro eftersom Charlie är en kul prick och Edward har en sådan tokig familj.", skrattade Jacob och så började han att gå efter honom.

"Äh, jag tror ändå inte att jag hade vågat att sitta på din rygg. Enligt Jasper så säger han att ni är jättesnabba, kanske inte lika snabb som pappa och Alice, men snabbare än de andra.", förklarade jag för honom. Han höjde blicken och plutade med underläppen. Tydligen gillade han inte det jag sa och jag räckte retfullt ut tungan.

uot;> ”Det är kul, jag lovar!”, lovade Jacob mig och det såg ut som om han ville skifta form direkt och låta mig sitta på honom. Visst kände jag det där pirret och genast ville jag sitta på hans rygg och känna vinden slita i mitt hår då han sprang. Men så mindes jag vad mamma sagt och jag visste att pappa skulle läsa både mina och Jacobs tankar. Så det fick väl ta bli att gå då.

***

En mycket sval hand lades på min kind. Jag slog försiktigt upp mina ögon och tittade in i min mammas ögon, hennes gula ögon. Jag mindes när dem hade varit röda. Då hade dem faktiskt varit ganska läskiga. Så jag hade blivit ganska glad då jag märkt hur den röda färgen liksom smälte ihop med det gula och slutligen bli helt gula.

"God morgon.", sa hon mjukt till mig. Jag log lätt mot henne. Att lägga handen på min kind och när jag vaknade, säga god morgon, ja det var hennes sätt att väcka mig. Det var lugnt och fridfullt. Även pappa brukade väcka mig men jag gillade inte det så mycket. För han glömde bort att väcka mig för att han läste mina drömmar istället. Han tyckte att de var så vackra. Så mycket färger, skratt och kärlek. Så det var vad han brukade göra på natten när mamma hade annat för sig. Nu var det ju inte så att han sagt det rakt ut, utan det hade varit mamma som berättat det.

"Var är pappa?"  frågade jag henne. De senaste dagarna hade faktiskt både mamma och pappa väckt mig.

"Han är ute och jagar med Jasper och Emmett, jag tänkte göra det med Esme, Alice och Rosalie då de kommer tillbaka och du kanske vill följa med?", frågade hon.

Jag tvekade lite. Jag tänkte faktiskt undersöka om Jacob var ville hitta på något med mig. Jag hade funnit att han verkligen var en kul typ. Han älskade att driva med pappa och de andra i familjen. Jag fattade inte hur han vågade. Jag hade sett både Rosalie och pappa blänga ilsket på honom. Som om de gärna skulle vilja slänga av huvudet utav honom. Jag visste på ett ungefär varför Rosalie inte gillade Jacob. Jacob hade alltid ett blondinskämt på lager. Men varför pappa avskydde honom, det hade jag ingen aning om. Varken han eller mamma ville berätta och jag vågade inte fråga Jacob, inte än. För om pappa och Jacob hade en oklar oförätt som de inte hade löst, så var det ju inte alls min ensak.

Fast åt andra sidan så var ju Jacob varulv. Farbror Jasper som undervisade mig - eftersom jag utvecklades snabbare en något annat i min ålder - hade sagt att vampyrer och varulvar var varandras motsatser, rivaler. Men om vampyrerna nu inte gillade varulvarna och tvärtom. Hur kom det sig då att Jacob fick vara i det stora Cullenshuset och framför allt vara med mig. Det var något jag skulle fråga Jasper, han skulle säkert ha ett vettigt svar på det.

"Ska jag ta din tystnad som ett nej?", frågade mamma mig och tittade leendes på mig.

"Jag är inte så törstig och dessutom så kan jag laga till mat sen.", skyndade jag mig att säga för att hon inte skulle   tro att jag svälte mig själv.

"Låt mig gissa; Du vill vara med Jake, va?", först så log hon retfullt mot men så dog hennes leende ut. "Ja,okej. Ärligt talat är inte Edward så glad i den idén, men du får vara med honom idag så.", sa hon suckade.

"Mamma, varför gillar pappa inte det, vad har de två emot varandra mer än att de är ursprungliga fiender?", passade jag på att fråga henne snabbt. Mamma tittade på mig, det såg ut som om hon ville förklara samtidigt som om hon inte ville.

"Vi tar det den annan gång, gumman.", beslöt hon sig för att säga och hon kysste mig lätt på pannan. Jag stönade. Så sa hon nästan alltid. Vadå en annan gång? När? Nej, detta skulle inte alls bli sista gången jag frågade.

"Okej då!", muttrade jag och klättrade ut ur sängen och förbi mamma och mot min garderob. Jag tänkte ha tagit gårdagens jeans och blus men upptäckte att kläderna inte låg på samma plats som innan. Anklagande vände jag mig emot mamma som hade ett roat flin.

"Alice upptäckte ett hål nere vid benet och hon ansågs att de skulle slängas.", förklarade hon. Ännu ett stön kommer ifrån mig.

"Mamma! Det där var mina favoritbyxor.", sa jag nästan lite sorgset utav mina byxors bortgång.

"Jag vet, därför lyckades jag få Alice att gå med på att Esme lagade hålet, du kan ha dem i morgon. De lever fortfarande.", förklarade hon. Jag kände hur lättad jag blev. Hah, tänk att vi pratade så här om ett par byxor.

Jag vände mig emot garderoben igen och drog fram ett par svarta shorts och drog av mig mitt linne jag sovit i och på med en vit t-shirt. Sen borstade jag snabbt igenom mitt rödsprakade hår och satte i ett hårband. Lika mycket som Alice hade synpunkter på vad jag hade för kläder, lika mycket hade Rosalie synpunkter utav mitt hår. De var verkligen otrolig, men jag älskade dem lika mycket för det.

"Hallå, mina favorittjejer!", hörde jag plötsligt min pappas röst. Ljudlöst hade han glidit in i rummet.

Han gick först fram till mamma och kysste henne på munnen. Jag tittade snabbt bort huvudet. Generat. Jag visste att de två hade ett väldigt passionerat kärleksförhållande, det kunde alla bekräfta och även jag. Jag hade hört då de verkligen älskade varandra. Jasper hade sagt att den saken skulle han berätta för mig då jag blev lite äldre. Jag var inte alls säker på att jag verkligen ville veta.

"Nessie, favorittjejer nummer två.", sa pappa sedan och lämnade Bella sittandes på sängen och kom fram till mig.

Han hade inte sagt någonting utav mina tankar men jag visste att han hört för han flinade retsamt mot mig även om han hade en oroad rynka i pannan.

Han lyfte snabbt upp mig och snurrade mig lekandes i luften och jag skrattade, lite besvärat. Jag hade väl blivit lite väl stor för detta ansåg jag, nu med mina fem år.

"Åh nej, det blir du aldrig!", svarade han på min tanke och jag blängde lekfullt på honom. Han släppte ner mig på marken och log mot mig. Han skulle precis säga något då ett ylande hördes.

"Jacob!", muttrade han och började att gå mot utgången med mig och mamma precis bakom honom.

När vi kom ut så stod Jacob där, i människoform, endast iklädd i ett par avklippta jeans. Han log glatt emot oss.

"Hallå där!" ropade han och höjde handen emot oss. Både jag och mamma höjde handen för att hälsa tillbaka med pappa nöjde sig med att nicka.

"Jag tänkte fråga om jag fick erbjuda den unga damen skjuts till det stora huset?", frågade Jacob och slog ut med händerna.

"Jacob, du vet vad jag sagt om det, jag vill inte att hon sitter på din rygg då du blir varg.", sa mamma och suckade. "Men du för om du vill, gå med henne dit så springer jag och Edward i förväg, visst?", sa Bella och väntade på medhåll ifrån Edward som motvilligt nickade och så stängde han dörren till stugan innan han tog Bellas hand och de gick förbi Jacob och så var de borta.

Jag tittade på Jacob som himlade med ögonen. Men han gick ändå fram till mig och för andra gången lyftes jag upp. Men den här gången skrattade jag inte besvärat utan mer lekfullt. Sedan så släppte han ner mig.

"Du har så trista föräldrar, svårt att tro eftersom Charlie är en kul prick och Edward har en sådan tokig familj.", skrattade Jacob och så började han att gå efter honom.

"Äh, jag tror ändå inte att jag hade vågat att sitta på din rygg. Enligt Jasper så säger han att ni är jättesnabba, kanske inte lika snabb som pappa och Alice, men snabbare än de andra.", förklarade jag för honom. Han höjde blicken och plutade med underläppen. Tydligen gillade han inte det jag sa och jag räckte retfullt ut tungan.

uot;> ”Det är kul, jag lovar!”, lovade Jacob mig och det såg ut som om han ville skifta form direkt och låta mig sitta på honom. Visst kände jag det där pirret och genast ville jag sitta på hans rygg och känna vinden slita i mitt hår då han sprang. Men så mindes jag vad mamma sagt och jag visste att pappa skulle läsa både mina och Jacobs tankar. Så det fick väl ta bli att gå då.

***