Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

The Imprints Love ❤ - Charlie hälsar på

Vi började springa. Inte så speciellt fort och det kändes bra. Chester verkade vara en mycket sympatisk kille som tog det lugnt. Han var den första vampyren jag träffat som inte kom från min familj.

Jag stannade upp när jag hörde hjärtslag från ett rådjur. Även Chester hörde det och han var tyst. Jag smög sakta fram och han var bakom mig hela tiden. Det var knappt att jag visste han var där.  Vi fick syn på den stora hjorden av rådjur som betade i lugn och ro utan att veta vad som skulle komma. Utan någon förvarning slängde jag mig framåt på ett rådjur som inte hade någon chans. Men den andra hjorden började springa. I ren panik. Jag hoppades Chester förstod att han skulle ta ett rådjur eftersom jag inte riktigt hade möjligheten att säga till honom. Rådjuret sprattlade i min famn och försökte ta sig loss men var chanslöst och jag högg den i halsen och började dricka. Jasper hade sagt åt mig att det var viktigt att döda djuret först så den inte skulle plågas. Men jag kunde inte förmå mig själv att knäcka dess nacke. Så istället drack jag tills rådjuret dog av blodbrist. Det var egentligen lika hemskt som om jag skulle knäckt dess nacke. Men det var i alla fall så jag gjorde.

När jag druckit klart från rådjuret och ställde mig omkring. Jag tittade mig omkring och fann Chester sitta på knä framför ett rådjur, han hade druckit från det.

”Jag vet inte riktigt...blodet smakade väldigt annorlunda. Nästan lite beskt”, mumlade han förvirrat. Jag hade ingenting att jämföra med. Men jag visste ju att vampyrens bästa vän var blod från en människa. Men vi alla i familjen levde hellre med gott samvete än med människoblodet i vårt system.

”Jag vet ju inte riktigt hur människoblod smakar. Men jag tycker faktiskt det smakar rätt gott. Men sen är det alltid godare att dricka från en björn, varg eller puma. De är äter ju kött”, förklarade jag och gick fram till honom. Han tittade hastigt upp och log.

”Kan vi inte hitta något sådant djur då?” frågade han. Jag skakade på huvudet.

”Alltså, jag får inte jaga sådana djur för pappa. Han är rädd att jag inte kommer klara av ett sådant djur. Jag har ju inte en vanlig vampyrs stryka”, berättade jag.

”Åh, jag förstår. Men kom, jag är rätt mätt. Vi kan gå tillbaka”, sa Chester lugnt och reste mig upp. Jag log mot honom, var så glad att han var så förstående. Helst av allt hade jag velat ta med honom och döda ett rovdjur. Men pappa skulle bli vansinnig då.

Vi började gå tillbaka utan att säga så mycket. Då och då sneglade jag på Chester och de gånger våra blickar möttes tittade vi båda generat bort.

När vi kom hem igen så satt Carlisle och Samuel i vardagsrummet och pratade om minnen verkade det som. Var de andra var hade jag faktiskt ingen om. Vi gick och satte oss med Carlisle och Samuel som sken upp när de fick se oss.

”Carlisle har precis berättat då du föddes, Renesmee”, sa Samuel och log mot mig. Jag ryckte till när jag hörde honom säga hela mitt namn. Så ovant. Jag log.

”Ja, det lär ha varit en riktigt spännande händelse”, sa jag vänligt.

”Sam, jag och Renesmee jagade, rådjur”, sa Chester och såg med ens mycket nöjd ut. Samuel såg imponerat på oss.

”Där ser man. Det måste jag också prova. Tänk vad bra det skulle bli om man bytte ut det mänskliga blodet mot djur. Då skulle samvetet vara renare”, sa Samuel och tittade på Carlisle som nickade.

”Ja, visst! Det känns väldigt skönt”, sa Carlisle.

Plötsligt knackade det på dörren och alla reste sig hastigt upp.

”Nessie, går du och öppnar?” sa Carlisle och nickade mot dörren. Jag nickade till svar och gick mot dörren. Därute stod Charlie. Han log försiktigt mot mig.

”Morfar!” utbrast jag och slängde mig runt hans hals. Glad över att få se honom.

”Oj!” utbrast han en aning generat men kramade om mig. ”Tänk att du växer för var dag som går”, sa han och skrattade. ”Snart är du ju till och med längre än vad jag är”, sa Charlie sedan. Jo, som sagt höll jag på att växa som tusan. Det var väl tur att Charlie hade fått reda på det här med vampyrgrejen och han tog det riktigt bra faktiskt. Men han gillade fortfarande inte riktigt att min mor var vampyr.

”Är Bells hemma?” frågade han sedan. Jag skakade på huvudet.

”Jag tror inte, jag vet inte riktigt var hon är”, sa jag. ”Men kom in”, sa jag och höll upp dörren för honom. Han nickade och klev på. Jag visade honom in i vardagsrummet och tänkte inte riktigt på att det satt två vampyrer därinne som faktiskt drack från människor. Men det var försent att tänka på det nu. Charlie hade redan gått in.

”Hallå, Carlisle”, sa han och vinkade lätt med handen. Sedan lade han märke till de två vampyrerna som stod intryckta mot väggen längst bort. Detta gjorde Charlie en aning generad och han tog ett steg tillbaka.

”Oj, kom jag olägligt?” frågade han och svalde.

”Åh nej, absolut inte, Charlie. Det är här min gamla vän och hans son”, sa Carlisle och pekade på dem. ”Och det här är Charlie som jag berättade om. Nessies morfar”, sa Carlisle till dem. Samuel nickade och verkade slappna av lite när han visste att Charlie visste om deras existens.

”Charlie!” hördes plötsligt en röst bakom honom och jag vände mig och fick se mamma. Charlie sken upp. Glad över att se sin dotter.

”Bella! Jag behöver prata med dig. Kom”, sa Charlie och gick ut med mamma efter sig. Pappa kom fram till mig. Var det oro jag skymtade i hans blick?

”Nej det är det inte, vännen. Ta det lugnt”, mumlade han. Men jag såg hur han och Carlisle utbytte en snabb blick med varandra. Jag funderade på Charlie kanske hade tänkt något som upprört pappa. För Charlie visste trots allt inte om det här med de olika gåvorna.

Resten av dagen pratar vi mest. Jag och Chester. Han visar sig vara en riktigt trevlig kille och jag insåg att min pappa tyckte riktigt om att vi umgicks. Jag funderade lite på varför men lät det sedan vara. Pappa kunde vara så himla underlig ibland. Beskyddande och underlig. Jag hade nästan glömt bort att Charlie var här när han kom ner i vardagsrummet.

”Ville bara säga hej då. Nessie, du glömmer väl inte bort att du och Jacob ska komma till mig i övermorgon?” frågade Charlie. Plötsligt påmindes jag av Jacob. Honom hade jag inte tänkt på hela dagen. Tänk att Chester lyckats få mig att ”glömma” bort honom. Jag kände saknaden i magen efter Jacob. Jag var orolig för honom och undrade var han var.

”Nej, det glömmer hon inte bort”, svarade pappa i mitt ställe. Jag vaknade upp ur mina funderingar. Pappa gav mig en lång blick. Han hade väl läst mina tankar - igen.

”Just det. Vi ses, morfar!” sa jag och vinkade. Charlie vinkade tillbaka och lämnade sedan i rummet.

”Jag fattar inte hur ni står ut!” utbrast plötsligt Samuel. ”Jag är så himla törstig. Det kanske är dags för mig och Chester att dra vidare”, sa han sedan och reste mig upp. Jag tittade besviket på honom. Jag ville inte att Chester skulle försvinna. Jag hade ju precis fått en vän.

”Vill ni inte stanna i ett par dagar?” frågade pappa. Samuel skakade på huvudet.

”Nej, vi måste gå vidare. Vi ska vara i Volterra i morgon”, sa han till svar. Jag hajade till. Vad skulle de göra där?

”Ja, Aro vill ha en rutinundersökning”, svarade Samuel. Det förvånade mig att ingen frågade men antog att vi inte hade med det att göra.

”Det var trevligt att ses. Vem vet, vi ses kanske snart”, sa Carlisle och kramade om Samuel. Han tog Chester i hand. Sedan gick Samuel och Chester. Jag suckade och funderade på när Jacob skulle komma tillbaka. Jag funderade på han skulle berätta för mig. I morgon skulle jag göra ännu mer efterforskningar. Ja, det skulle jag.




    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar: