Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

The Imprints love ♥ - Kapitel 5 - Samuel och Chester

Ja efter något som känns som hundra år har jag äntligen tagit mig i kragen och fortsatt att skriva på The Imprints Love. Denna gången kommer vi att få träffa två helt nya vampyrer. Jag hoppas inte det gör något!

 

[Chester]


Vad har hänt? Jo, Renesmee är tre år men kroppen är lik en femtonåring, alltså är hon också så ”mogen”. Det har börjat pirra i hennes mage av då hon tänker på Jacob som är präglad på henne. Jacob och Edward har gjort ett avtal om att han inte får berätta något för Nessie om impräglingen för en då han anser att hon är mogen för det. Men Jacob och Nessie hänger ändå ofta. Nessie ser Jacob som en storebror. Men nu så har Renesmee hört talas om vad präglingen är och hon har börjat att forska lite i det. Hon har till exempel frågat Jasper vad det innebar och han förklarade det som i att en ankunge präglades till sin mamma. Alice vägrar att berätta något fast hon tycker att Renesmee har rätt till att veta det, något även Bella tycker även om hon inte gillar idéen. Ett samtal med Rachel Nessie hade fick henne att fundera lite mer på det hela. Sen så har Jacob berättat något för familjen Cullen som Nessie inte får reda på. Det slutar med att Jacob ska åka bort med Paul och Rachel. Nessie vill också börja skolan för att få riktiga vänner, men för det måste hon sluta dricka blod.

Alice och Edward hade tydligen inte hört mig alls då jag ropat på dem att jag skulle gå. De kom i alla fall inte efter mig. Men jag visste att min familjs blodlust var starkare än min, vilket innebar att dem behövde dricka mer intensivare för att bli nöjda.

Jag njöt av att gå omkring ensam i skogen. Det hördes bara kvitter från fåglarna och suset från träden då de svajade fram och tillbaka av vinden. Det hela var rätt fridfullt.

Plötsligt kände jag en hand på min axel och vände mig om. Det var Edward som stod där och tittade bort mot ett par buskar.

”Nomader...”, viskade han och kramade lätt min axel. Jag tittade upp på honom. Han verkade orolig och jag undrade vad det var som var felet.

”De kommer ut ur denna riktningen inom fem sekunder. Jag sticker”, sa Alice hastigt. Edward nickade och drog tag i min arm för att börja springa. Alice var redan borta.

”Pappa, vad är det?”, sa jag och försökte få honom att släppa det allt för hårda greppet om mig. Han suckade och stannade upp.

”Det är inget...”, sa han lätt. Sedan nickade han mot gläntan där två kamouflageklädda män kom fram. De var militärt klädda. De var båda män. De hade kraftiga kängor på fötterna. Ett par gröna, rejäla byxor på benen. Hela dem var gröna. På ryggen hade dem varsin stor ryggsäck.

”Hej”, sa Edward och kort. Jag lät blicken glida från den ena mannen till den andra. Nu när han stod närmare så kunde jag se honom tydligare. Han hade röda ögon, han drack alltså från människor. Han hade en mörkbrun färg på hans kortklippta hår. Han var lång, längre än pappa. Men inte längre än Jacob. Men tillräckligt för att man skulle behöva stå på tå för att nå upp till hans axel. När jag tänkte efter så såg han väldigt ung ut. Han kunde inte vara mer än sjutton år. Han tittade med en genomträngande blick på mig. Jag hade kunnat tycka att det var obehagligt. Men hans blick var fin, som om han brydde sig. Jag log lätt mot honom. Det ryckte lätt i hans mungipor. Vår ögonkontakt avbröts när en harkling hördes.

”Jag och min son är bara på genomresa här”, sa den andra mannen. Jag tittade upp på honom. Han var den första vampyren jag såg som faktiskt hade skäggstubb. Han hade grova ansiktsdrag och även han hade röda ögon.

”Jaha, jag och min syster är permanent bosatta här med resten av år familj”. Det kändes underligt då han kallade mig för hans syster. Men det var klart. Eftersom han var fastfrusen i en sjuttonårings kropp och jag i en femtonårings kropp så var det självklart så att folk skulle undra om sanningen kom fram.

”Jaha, trevligt att träffas. Vi har inte sett några vampyrer på jättelänge”, sa han och log.

Det uppstod en tystnad och jag undrade lite vad det var som skulle ske nu.

”När jag ser på era ögon blir jag lite fascinerad. Hur får ni dem gula? Eller är det kontaktlinser?”, frågade han sedan.

”Vi dricker endast blod från djur. Därav färgen”, svarade Edward och verkade mjukna upp lite.

”Såpass? Går det verkligen?”, sa han och tittade tvivlande på oss.

”Ja, min far kom på det sättet då han förändrades”, sa Edward.

”Er far? Han måste vara en riktigt klok man. Vad är hans namn?”

”Carlisle...Cullen”, svarade pappa.

Mannen flämtade till och stirrade storögd på pappa. Jag förstod inget och tittade förvirrat på honom. ”Du måste ta mig till Carlisle!”, beodrade mannen plötsligt. Edward tittade förvirrat på honom men så nickade han. Han måste väl ha läst mannens tankar.

”Givetvis, hur känner du honom?”, frågade han sedan och vände sig om och började gå. Jag följde efter honom och jag kunde höra de två andra männen sluta upp vid vår sida. Den unge mannen gick vid min sida och då och då sneglade han på mig, så som jag gjorde mot honom.

”Jag kände Carlisle. Då han var människa. Inte visste jag att han hade blivit vampyr. Jag trodde aldrig att jag skulle få träffa honom”, förklarade mannen. Vi började att springa. Inte så jättefort men tillräckligt för att det skulle bli en utmaning för mig.

När vi var vid vårt hus så öppnade han dörren för oss tre. Vi steg in i huset och jag kunde höra teven vara på. Hur Alice som vanligt retade Emmett. Jag hörde Carlisle gå där uppe. Mot oss.

”Carlisle? Vi har gäster”, sa pappa i lagom samtalston. Mycket snart så dök Alice upp med Emmett tätt bakom henne. Rosalie och Jasper kom från ett annat rum. Från trappan kom Carlisle och så Esme. Carlisle stannade upp när han fick se oss och gästerna. Han flämtade inte till lika mycket som den andra mannen hade gjort men han var uppriktigt förvånad.

”Samuel?”, sa han och tittade förvånat på honom. Det dröjde inte länge innan dem hade omfamnat varandra.

”Det var som tusan, Carlisle!”, sa Samuel. De släppte varann och tittade en stund på varandra innan Carlisle vände blicken mot oss.

”Det här är Esme, min fru. Mina söner Jasper, Emmett och Edward och mina döttrar Alice och Rosalie. Renesmee, är mitt vad man nu kan säga...barnbarn. Och så har jag ytterligare en dotter ute på vift, på jakt”, sa han. Det kändes bra när Carlisle presenterade oss alla. Jag såg på honom. Glädjen lyste i hans ögon.

”Trevligt att träffa er alla. Detta är min son, Chester  ”, sa han och pekade på hans son. Chester nickade lätt mot de andra som nickade tillbaka.

”Men stå inte här, stig på”, sa Carlisle och visade med handen vägen in till vardagsrummet. Jag följde nyfiket med dem in. Det hela kändes väldigt spännande och jag ville gärna veta vad som skulle hända. Jag märkte att Alice dröjde sig kvar vid Edward.

”Är ni på genomresa?” frågade Jasper Chester.

”Ja, Sam vill upptäcka hela världen”, sa Chester och log. Jasper nickade. De småpratade lite.

”Hallå, kan någon förklara hur ni känner varandra?”, frågade Alice plötsligt och tittade intresserat på Carlisle och sedan Samuel.

”Ja…, Carlisle var min bästa vän från då vi var tio år till sjutton. Sen så förändrades många saker. Men de behöver vi ju inte gå in på”, sa han  och log. Carlisle nickade, nästan tacksamt. Sedan var det Carlisles tur att berätta hur han hade förvandlades och det var väldigt intressant att höra hans historia. Den var spännande och rätt tragisk. När Sam började att berätta om Chesters historia lystrade jag till extra noga. Det var något med Chester gjorde mig intresserad av honom.

Chester var en rätt ny vampyr, endast tjugo år som vampyr. Han hade varit med om ett mord. Det var hans pappa som bestämt sig för att döda sin egen son. Chester hade blivit knivhuggen av honom. Samuel hade känt blodlukten och brutit sig in i lägenheten och sett en nästan död Chester. Jag ryste av bara tanken. Edward märkte det och la sin arm om mina axlar som om han försökte visa att han aldrig skulle göra så med mig. Chester satt tyst, bet sig i läppen. Han verkade väldigt förvirrad och inte veta vad han skulle säga. Men då och då tittade han på mig. Då våra blickar möttes tittade jag generat bort och fnissade lätt. Det hela var konstigt. Men Chesters blickar fick mig att känna mig vuxen. Jag hade aldrig sett en kille titta så på mig.

Ljudlöst hade Bella kommit in i rummet och hon tittade lite förvirrat på Samuel och Chester. De var snabba med att presentera sig och säga vad dem gjorde här. Bella hade alltid varit lite avvaktande när det gällde andra vampyrer. Något jag inte riktigt förstod.

Jag vet inte hur länge jag hade suttit och bara lyssnat på de andras prat men plötsligt kände jag mig rastlös. Som om jag ville springa eller hitta på något. Hade Jacob varit här skulle jag ta och ringt honom. Med honom blev man alltid av med lite energi.

”Renesmee, varför tar du inte Chester med och visar runt honom lite?” frågade Edward plötsligt. Jag tittade upp på honom och sedan på Chester som log uppskattande mot mig. Jag var glad för det. Annars skulle pappa ha skämt ut både mig och Chester rätt bra. Jag nickade och reste mig upp.

Det var först när vi båda kom ut som Chester tog till orda.

”Hur gammal var du när du förändrades? Du ser inte jättegammal ut”, frågade han försiktigt. Jag bet mig lätt i läppen. Skulle jag förklara för honom att jag faktiskt var hälften av en människa.

”Det är faktiskt rätt komplicerat. Jag är fem år...”, började jag trevande. Han tittade förvirrat på mig.

”Var det fem år sedan du förändrades, var det Carlisle också?”.

”Va? Nej inte så. Jag är fem år. Jag föddes i denna värld över huvudtaget då för fem år sedan. Mamma var människa då hon fick mig. Hon var gift med pappa som var vampyr och eh ja, mamma var människa då jag kom till”, förklarade jag. Han stannade upp.

”Oj...det var verkligen underligt. Men du ser ju inte ut som en femåring”, sa han och rynkade ögonbrynen.

”Nej, jag vet. Jag utvecklas väldigt snabbt”, sa jag och suckade. Jag undrade hur gammal jag skulle bli innan jag slutade att växa. Om jag nu gjorde det förstås.

”Du är verkligen speciell”, sa han och log. Det pirrade till i magen när han sa det där och jag kände glädjen spridas i hela kroppen. Chester var verkligen trevlig.

”Jag tycker det är så häftigt att ni inte dricker från människor. Att ni faktiskt jagar djur. Det är en sådan kreativ tanke”, sa Chester. Jag nickade.

”Vill du att jag ska visa? Kanske vill du själv smaka?”, sa jag. Jag bet mig lätt i läppen. Jag hade gått alldeles för fort fram. Men Chester sken upp.

”Åh ja! Om det är så att man kan överleva på blodet från ett djur så gör jag hellre det!” sa han skrattade till. Jag skrattade med honom. Det kändes bra. Nu skulle vi jaga.




Erika <3

Shieta bra!!

2011-02-04 / 20:38:13
Hemsida: http://cullens.webblogg.se/
Anonym

skit bra längtar till kapitel 6

2011-02-05 / 01:02:17
:D

SNÄLLA KAN DU INTE FORTSÄTTA SKRIVA?!?!?!?!?!?! Den är så bra! :) Förresten, bra blogg!

2011-11-11 / 18:49:05
Hemsida: http://wesmiletogether.blogg.se/


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar: