Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

The Imprints Love ♥ - Kapitel 3 - Som en ankunge...

Här kommer ett nytt avsnitt utav min fanfic! Dåligt med kommentarer förra kapitlet, jag blir ju ledsen :'(

Ska vi säga att det blir mer nu? :)



Jag följde efter Jasper ut ur hans rum och nerför trapporna igen. Alice gav oss en nyfiken blick. Vi brukade inte gå ut ur Jaspers rum då han undervisade mig. Jag själv tyckte att det skulle bli väldigt roligt.

”Ska du berätta?”, viskade hon till Jasper. Knappt att jag hörde men det tyckte jag.

”Ur mitt perspektiv.”, förklarade han för henne. Hon nickade lite skeptiskt, varför det visste jag inte.

Precis då vi kom ut så såg jag Jacob nicka till Edward innan han började att jogga därifrån. Jag tittade på Edward . Jag kunde inte tyda om han var arg eller om han var glad. Jag hatade när han hade det där ansiktsuttrycket. Han hade det med flit. Han ville inte visa vad han kände. Men eftersom Jasper suckade så förstod jag att det inte var något bra. Jasper kunde ju känna allas känslor.

”Jaha? Vart ska ni?”, frågade Edward oss.

”Jag ska ut och visa skogarna och sådant idag. Det är dags att hon får reda på ett eller annat om naturen.”, förklarade Jasper utan att blinka. Jag försökte tänka på Jacob och på Edward vad de pratade om. Jag antog att jag inte fick avslöja mig eller något.

”Jaså, ha det så bra då.”, sa han och log innan han nickade åt oss och försvann in i huset.

Så var Jasper borta. Jag förstod att han hade sprungit iväg och jag spände benen och följde efter. Jag visste att Jasper inte sprang sitt fortaste, ja då skulle jag absolut inte hinna med. Vad jag hade lärt mig var Alice den snabbaste, smidigaste och...svagaste vampyren i familjen Cullen. Sen så kom Edward, han var också väldigt snabb, men inte så jättestark. Sen var det Jasper, eller var det Carlisle? De var inte jättesnabba men lite starkare. Emmetts svaghet var springandet. Även om han älskade att springa skulle han aldrig kunna vinna mot Alice. Fast Alice skulle ju förlora i en brottningsmatch. Så det jämnade ut sig.

”Nessie?”, hörde jag Jaspers mjuka röst och jag tittade snabbt upp på honom.  Han hade sagt något som jag inte hade hört.

”Visste du om att när en ankunge kläcks och kommer ut, visste du då att den första ankungen ser blir automatiskt ankungens mamma. Oftast och förhoppningsvis så är ankmamman den första ungen ser. Men skulle det vara någon annan så, har ungen fått en annan mamma. Ankungen skulle aldrig släppa dig med blicken, skulle följa dig vart du än gick, du skulle tvingas ta hand om den.”, förklarade Jasper för mig.    Jag tittade snett på honom. Vad hade detta med Jacob att göra? En ankunge som fick en mamma bara av att titta på den.

”Det är så det funkar med prägling.”, sa Jasper och ryckte på axlarna. Jag stelnade till och tittade förvirrat på honom.

”Men Jacob är inte min mamma, jag ser honom inte som min mamma. Jag är inte anka!”, sa jag helt chockat. ”vad menar du?”, krävde jag att få veta. Men Jasper fick bara ett hemlighetsfullt ansiktsuttryck.

”Mer kan jag inte berätta.”, sa han sedan innan han började att springa iväg. Jag skyndade mig efter honom. Jasper var en riktigt underlig vampyr. Men det var honom eller Carlisle man skulle gå till om man undrade något.

Vi hade inte mer under lektionen tagit upp något om präglingen igen men jag undrade fortfarande vad han menat med prägling. Och nu är ju Jacob präglad på Nessie hade Rachel sagt. Jag fick inte alls ihop det.

Vi hade varit ute i några timmar, Jasper hade lärt mig allt om träden, naturen och hur allt hörde ihop med varandra. Det var faktiskt väldigt intressant ansåg jag. Men en del av mig ville fråga ut Jacob vad Rachel menat...eller så kunde jag ju alltid gå och prata med Rachel själv. Inte Paul eftersom då skulle Jacob få reda på det och det i sin tur skulle Edwards få reda på. Usch för att han var tankeläsare.

”Du tänker minsann ta reda på detta om prägling va?”, frågade Jasper mig mjukt. Jag slets från min tankar och nickade svagt.

”Jag vill veta hur prägling relaterar till mig och Jake.” viskade jag.

”Jag hade gärna berättat hela sanningen för dig, men får inte och till en viss del är det nog bäst så, i alla fall för tillfället.”

”Jag förstår.”

Visst förstod jag vad han menade, men jag var ändå nyfiken. Men jag bestämde mig för att släppa dessa tankar och bara lyssna på vad Jasper hade att säga.

”Nu går vi hem.”, sa Jasper och sprang. Ja han hade inte direkt förstått vad ”går” var för något. Det roade mig. Jag skyndade mig efter honom och mycket snart så var vi hemma igen.  ”Lektion om två dagar.”, sa Jasper innan han gick före mig in i huset. Toppen! Jag hade en helt ledig dag i morgon. Den skulle ägnas åt efterspaningar.

”Nessie, jag, Alice och Rosalie ska spela baseball, vill du hänga med?”, hörde jag plötsligt Emmetts brummande röst och efter honom kom Alice och Rosalie. De båda var iklädda i ett par jeans och en keps över deras hår. Emmett själv hade en tajt t-shirt och ett par jeans. Underlig klädval utav honom.

”Visst!” sa jag glatt. Att spela baseball med Emmett var en utav det roligaste sakerna som fanns. Speciellt kul var det när Alice och Rosalie var med.

”Spelledaren, får vi hänga med?”, frågade Edward som kom mot oss med armen på Bellas axlar. Emmett sken upp. Sen så började vi alla att springa i hastig fart. Jag hade faktiskt hoppats på att Edward inte skulle följa med eftersom jag faktiskt behövde tid att slappna av och det kunde jag ju inte göra om jag inte vaktade mina tankar. Han tittade oroat på mig men sa inget. Han var klok nog att veta att hans dotter behövde eget utrymme.

”Okej, jag, Bella och Edward i ett lag. Rosalie, Alice och Nessie i det andra.” bestämde  Jag var nöjd med den fördelningen, det verkade även de andra tjejerna vara.

”Vi ska slå dem!”, skrek Alice och rusade mot bollen och gjorde sig redo för att kasta. Ingen hade en chans att hinna före henne. Därför så ställde sig jag och Rosalie och vid kanten. Rosalie först för att slå. Hon tog upp racket, Alice kastade och hon träffade den klockrent och skönt iväg innan hon började att springa iväg. Jag följde nyfiket bollen och såg hur Edward var på väg mot den. Han fick tag i den och kastade sedan till Bella som smidigt tog den och kastade den till Emmett. Under denna tid hade Rosalie gjort homerun. Det var ju bara så bra. Rosalie var riktigt glad över det resultatet.

Sen så var det min tur att ta upp racket och slå iväg den. Jag visste att Alice inte sköt lika snabbt och hårt som hon gjorde till Rosalie, för min skull. Jag hade ju inte tränat upp det där lika bra som de andra. Sen så var jag inte lika stark. Men jag träffade bollen med racket och sköt iväg den. Utan att titta åt vart den tog vägen så började jag att springa det fortaste jag kunde.

”Skynda Nessie, lite till och du gör homerun!”, tjoade Alice och hoppade upp och ner. Jag hann inte. Men det var väldigt nära.

”Synd! Du klarar det nästa gång.”, ropade Bella tröstande. Jag räckte ut tungan åt Emmett som inte kunde låta bli att flina roande mot mig.

Efter två timmars baseballspelning så hade vi vunnit. Det var inte tack vare mig. Men var man tillsammans med Alice så var det svårt för de andra laget att vinna. Alice såg ju hur de andra skulle slå, hur långt och hårt. På sätt kunna planera springandet.

Alice var retfullt glad och Emmett väldigt irriterad, nästan sur. Därför funkar det inte så bra att ha en skadeglad Alice tillsammans med honom. Det borde Alice veta.

”Tyst Alice!”, morrade Emmett och gjorde ett utfall för att knuffa till henne. Något han inte borde gjort, för hon hoppade undan precis då han skulle ta tag i henne och han var nära att ramla.

Ja det var en galen familj jag levde med och jag älskade dem allihop. Jag kände hur trött jag började bli. Det märkte Bella och hon tog min hand och började att gå med mig mot stugan, så jag kunde sova. Edward följde inte med den här gången och det var tur. Då kunde jag slappna av lite mera nu.

”Så hur var det hos Jacob?”, frågade Bella mig.

”Det var jätteroligt, men det är det ju alltid.”

”Ja, det har du rätt i.”, mumlade Bella och log snabbt mot mig. Jag nickade instämmande. Det var roligt att vara med Jacob. Det bara pirrade i magen utav att tänka på det, att jag i morgon skulle få se Jacob igen. Hålla i hans hand.




Johanna

mer mer mer mer mer :D

2010-10-20 / 16:02:44
Hemsida: http://johannaviveca.blogg.se/
Hanna

ville inte att det skulle ta slut...

2010-10-23 / 12:38:19
Hemsida: http://thevampireobsession.blogg.se/


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar: