Mytwilight

Här kommer ett nytt kapitel utav The Imprints Love! Tack för att ni läser den. Ni vet att jag älskar all kritik och feedback!

Efter ytterligare en stund utav ätandet utav alla muffins var vi äntligen färdiga. Jag hade för längesedan blivit för mätt. Men resten av gänget verkade inte ha någon botten i sig, förutom Emily som tittade roat på dem alla.

"Dåså, ska vi dra?", frågade Sam och reste sig upp. Jag sneglade på Jacob som nickade och även han reste sig upp. Då gjorde även jag det tätt före alla de andra. De verkade inte alls ha ont i magen eller något efter allt ätande. Jag mådde nästan lite illa.

"Ni får hoppa utan mig.", sa Leah plötsligt. Suckar hördes från nästan alla. Men Seth verkade nästan mest besviken.

"Du följer ju aldrig med!", klagade han. Leah fick något svart i blicken innan hon vände sig om och lämnade huset. Sen var det som om ingen av de andra tänkte mer på det. Som om de var vana utav Leahs humör.

"Kom nu!". Hojtade Jared som även han kommit ut. Som ja förstod det så var det Jared som var mest sugen på att klipphoppa. Ja, alla hade de det som gjorde dem speciella och det skulle jag ta och komma på.

När vi alla kommit ut - förutom Emily - skiftade alla killarna förutom Jacob och Paul till vargar och så började de springa in i skogen. Jag förstod varför Jacob inte skiftat, men Paul?

"Jag kan inte vara med nu, jag måste fixa till lite.", sa Paul och gav Jacob en bedjande blick som nickade.

Paul log snabbt mot mig innan han vände sig och började att gå ut för vägen med händerna i fickorna.

Jacob tog min hans och så började vi att gå mot riktningen som de andra killarna sprungit mot.

"Jake, Leah såg inte direkt glad ut när jag var där, hon gillar inte mig va?", frågade jag Jacob och bet mig lätt i läppen. Jacob tittade på och såg ut att fundera lite.

"Du är ju halvvampyr och som du vet är ju vampyrer historiskt sätt våra fiender. Det är inte det att hon inte gillar dig. Hon är glad för min skull.", förklarade Jacob.

"Din skull?", frågade jag honom lite förvirrat. Jacob öppnade munnen för att säga något men stängde den snabbt. Det var som om han inte riktigt visste hur han skulle svara på den frågan.

"Jaaacob och Neeessie, kom nu!", hördes plötsligt Seths röst eka genom hela skogen

"Kom!", sa Jacob och tog snabbt min hand och började att springa.

Mycket snart så var vi där, vid den där stora klippan. Jag gick och satte mig direkt vid en stor sten. Killarna verkade väldigt glada för hoppningen. Till och med Jacob.

"Jake, du får börja!", sa Sam och klappade honom lätt på axel. Jacob nickade och så försvann tillbaka in i skogen igen och jag tittade nyfiket efter honom. Sekunden senare så kom Jacob med världens springande fart. Han blinkade snabbt mot mig. Sedan sprang han förbi mig och dök i. Jag såg hur han gjorde ett par med volter innan han sträckte ut armarna och försvann förbi kanten och mycket snart så hördes plumset då han landade i vattnet.

"Jacob är bäst på att stajla när det gäller att hoppa.", förklarade Seth och suckade. "Nej men nu är det min tur.", utbrast han sedan innan han hejdlöst sprang mot kanten och hoppade helt vilt ner. Han skrattade då han föll ner och snart hördes även Jacobs skratt där nere. Jag vet inte, men plötsligt ville jag hoppa ner jag med. De verkade ju ha det så himla kul. Men jag skulle aldrig få göra det för mina föräldrar. Åh varför skulle jag bara få se när andra hoppade och hade det kul.

Snart hade alla hoppat i och jag var ensam där uppe. Försiktigt så ställde jag på knäna och tittade ner och vinkade.

"Jag kommer upp!", ropade Jacob och började att simma mot ett annat håll. Jag bestämde mig för att möta honom istället och vänta här uppe på honom. Jag visste ju vilken omväg han var tvungen för att komma hit.

Jag gick över en del stockar och träden och jag hade inget minne utav dessa träd. Kanske för att jag hade haft fullt upp med att lyssna på Jacob. Han fick alltid tiden att gå mycket snabbare. Det var det som var så bra med honom.

Jag hade nästan kommit ut ur skogen då jag såg Paul och Rachel lite längre fram. Rachel såg mycket upprörd ut och Paul försökte lugna ner henne.

"Lugn Rachel, det behöver inte bli så.", sa Paul lågmält.

"Det vet jag väl men det handlar inte om oss. Det handlar om Jake och om Nessie!", utbrast Rachel. Eftersom jag hade väldigt bra hörsel behövde jag inte gå längre fram för att verkligen höra vad dem sa. Nu hade jag blivit nyfiken. Jag visste att det inte var så artigt att tjuvlyssna men nu hade Rachel sagt mitt namn och det hade gjort mig väldigt nyfiken.

"Det behöver inte handla om dem.", sa Paul något upprört. "Jacob behöver inte få veta det.", fortsatte han nästan lite ivrigt nu.

Rachel suckade. "Du fattar visst inte, Jacob är min bror och han kommer få reda på det i dina tankar", sa hon, hon tog en liten paus innan hon fortsatte "och efter som Jake är präglad på Nessie kommer han flippa ut.".

Jag stelnade till. Präglad? Var vad det jag hade hört det ordet? Var det inte i någon utav Jaspers alla böcker. Jo så var det säkerligen.

"Jag vet väl det också. Men vi får lösa det på ett eller annat sätt.", svarade Paul och suckade. Sen så drog han Rachel till sig och höll henne tätt till sig. Och så började hon att gråta. Jag ville inte se mer, det kändes som om jag trängde mig på för mycket. Så jag började att springa i en snabb takt mot stället som Jacob skulle komma upp på. Jag skulle inte berätta för honom om vad jag hört. De skulle Paul och Rachel få berätta själva. Fast åt andra sidan så visste jag ju inte riktigt vad det hela handlade om. Bara att Rachel visste något som Jacob inte skulle få reda på och att han var präglad av mig. Jag försökte minnas exakt vad det stått i Jaspers bok, men så mindes jag att Jasper hade tagit boken ifrån mig innan jag ens hade hunnit läsa något.

Jag mötte Jacob nere vid stranden där han precis kom upp ur vattnet. Det förvirrade mig lite att det hade tagit så lång tid men jag frågade inte. Då skulle han bara undra varför det hade tagit så lång tid för mig att komma hit och jag ville inte behöva ljuga för honom. Hellre då att jag inte berättade något alls.

"Seth fick lite problem med simningen.", förklarade Jacob då han kom fram till mig. Tydligen hade mitt ansiktsuttryck avslöjat mig. Jag nickade fortfarande med tankarna hos Rachel och Paul. Jag ville fråga Jacob vad de menat med präglingen men visste att jag inte skulle kunna göra det nu. Jacob skulle inte svara. Jag kände på mig att det var min pappa som låg bakom det. Men eftersom jag hade lektion med Jasper denna dagen så skulle jag tvinga honom att svara.

"Jake, jag måste hem nu. Jag har lektion nu med Jasper.", sa jag och låtsades att sucka för att det skulle ut som om jag inte alls ville det. Men sanningen var den att jag faktiskt ville det. Jag kände att jag behövde få veta.

Jacob tittade lite besviket på mig men nickade.

"Aja, okej. Kom då.", sa han och tog min hand. Även om han precis varit i vattnet var den jättevarm. Jag förstod knappt hur han kunde vara så varm. Men det var ju en sådan där vargsak.

Både jag och Jacob tysta på vägen hem. Jag i mina tankar och jag antog att han var i sina tankar.

"Nessie, du är så tyst. Har det hänt något?", frågade han och tittade oroligt på mig. Jag tittade på honom och skakade på huvudet.

"Nej, jag bara funderade på hur kul det faktiskt skulle vara att få klipphoppa.", och det var ju inte en helt svart lögn. Jacob log retfullt.

 

Snart var vi hemma hos mig och det var pappa som mötte oss därutanför. Det var konstigt men han hade ett leende på läpparna.

"Hur har det varit?", frågade pappa och lyfte upp mig. Jag skrattade lätt och sneglade på Jacob som log nöjt. Han var väl glad att pappa var glad.

"Det var jätteroligt, jag åt muffins och såg när de andra hoppade.", sa jag. Pappa fick en orolig rynka i pannan och lyfte ner mig och jag himlade med ögonen.

"Nessie, Jasper väntar på dig där uppe. Spring iväg nu. Jag ska bara prata med Jacob om vissa saker.", sa han och kysste mig på kinden. Jag nickade och vinkade på Jacob som vinkade mot mig. När jag kommit innanför dörren så tänkte jag att stanna men så kom jag på att pappa antagligen skulle höra mig så jag fortsatte upp för trappan och knackade på hos Jaspers kontor.

"Kom in Nessie.", svarade Jasper. Jag öppnade dörren och såg honom sitta vid hans bord djupt försjunken i hans bok. Men så fort jag kom in så lade han sig ifrån boken och nickade mot stolen framför mig.

"Vad bra att du är här. Så ska vi köra igång?", sa han och log mot mig. Jag nickade.

"Jasper, jag vågar inte fråga pappa och inte Jacob. Men jag hörde Rachel och Paul prata idag. Om mig och om prägling. Kan inte du berätta för mig vad prägling innebär?", sa jag och tittade hoppfullt på honom. Jag såg hur frågan gjorde honom ställd och han såg ut att fundera lite.

"Egentligen får jag inte säga något om det. Men jag ska försöka förklara så bra som jag kan. Men inte här, vi går ut.", sa han och reste sig upp.

Jag nickade glatt. Äntligen kanske jag skulle få klartecken på ett eller annat.