Mytwilight

”Du gillar verkligen den där hunden?” sa Alice efter en liten stunds tystnad. Jag vände på mitt huvud och nickade svagt. Jo jag älskade verkligen Jacob. En värld utan honom skulle vara en värld utan en sol. Jag förstod inte riktigt varför hon frågade mig det. Hon visste väl redan att jag gjorde det? Jag tittade på henne för att se hennes ansiktsuttryck. Hon visade absolut inget, inte glädje, inte ilska eller något. Hon tittade bara rakt fram utan en min. Först trodde jag att hon var mitt uppe i hennes framtidsyner men så vaknade hon liksom upp.

”Bella? Hur mycket är du egentligen beredd att offra för honom?” sa hon sedan och tittade på mig allvarligt. Hennes fråga gjorde mig mållös och jag började att svettas. Jag kunde inte alls förstå vad hon menade, vad pratade hon om? Varför frågade hon mig detta?

”Vart vill du komma?” sa jag och var noga med att inte titta in i hennes ögon, rädd för att tappa bort mig totalt. Alice svarade inte på det utan tittade rakt fram. Jag visste inte om hon väntade på ett svar från mig eller om det bara var en utav hennes spontana frågor där hon inte egentligen väntade på något svar? Det spelade inte någon roll, det hade redan gjort min hjärna fylld med frågor och förvirrade tankar. Hur mycket ville jag offra för honom? Det hela var mycket enkelt egentligen, jag skulle kunna offra mitt liv och det spelade ingen roll vad Edward skulle säga.

”Det var inget, jag bara undrade hur mycket man är beredd att offra för en sådan som honom, jag har aldrig förstått det.” sa hon sedan. Nu var det min tur att inte svara. Inte för att jag inte hade ett svar, jag kände bara att både Rosalie och Alice förolämpade Jacob och de andra alla för mycket och det gillade jag inte alls. Det blev en väldigt kall tystnad och jag undrade var den glada Alice hade tagit vägen? Gjorde verkligen Jacob henne så irriterad? Det var nästan pinsamt.

”Alice?” sa jag osäkert men tittade inte på henne. Jag såg i ögonvrån hur Alice snabbt vände blicken mot mig men tittade sedan på vägen.

”Ja?” sa hon och jag kunde höra en liten vaksam irritation i hennes röst och jag bet mig löst i läppen och lät handen glida till dörrhandtaget för att hålla i den hårt.

”Vad är det?” nästan viskade jag, rädd för att hon skulle ha den kyliga attityden mot mig ännu igen.

”Det är inget, det känns bara som du inte vill vara med mig mera idag bara för att träffa Jacob. Du ska veta att jag verkligen såg fram emot den här dagen, men jag förstår om du hellre vill vara med Jacob...det är okej, vi kan vända” sa Alice och bromsade in bilen för att köra in i vägkanten. Jag tittade förvånat på henne. Hade hon blivit ledsen för att jag pratat med Jacob, jag förstod inget? Vad hade den gamla Alice tagit vägen? Hon som skrattade och pushade och var allmänt galen. Försiktigt lade jag mig hand på hennes arm och log varmt mot henne.

”Alice, jag ser också fram emot den här dagen, det spelar ingen roll hur många affärer vi kommer att gå i och hur ont i fötterna jag kommer att gå, jag kommer ändå ha de lika kul, bara för att jag är med dig.” sa jag och jag menade varenda ord jag sa. Det skulle faktiskt bli kul, men det trodde jag att hon reda visst.

”Säkert?” sa hon och såg genast mycket gladare ut. Jag nickade snabb och log.

”Dåså, låt oss shoppa” sa hon och startade bilen med ett ryck och jag andades ut, Alice var normal igen, tack och lov.

Tack vare Alice fortkörning så såg vi Seattles ”Välkommen till Seattle” - skylt redan efter en halvtimme. Även om vi hade haft öppna fönster som fläktat väldigt skönt var jag väldigt varmt och jag kände hur svettpärlor bröts ner för min panna. Jag väldigt tacksam över att Alice hade tvingat på klänningen. Ja hon var verkligen bra att ha i alla fall. Det var svårt att hitta parkeringsplatser inne i staden. Men eftersom Alice gett sig fasen på att vi skulle parkera där inne så hade hon faktiskt köpt sig till en privatpersons parkering, vilket inte hade blivit så billigt. Så kom jag plötsligt på att solen faktiskt sken.

”Alice solen?” sa jag frågande och pekade ut där var människor gick. Så fullt var det människor denna dagen, en solig dag befann man sig inte på stranden utan i staden och shopppade. Jag hade aldrig gillat stora folkmassor, jag var hela tiden rädd att jag skulle tappa bort mig bland alla människor och det var inte något jag ville, men nu skulle jag ju gå med Alice och då skulle jag väl inte kunna göra det?

”Jag vet, men jag tänker inte låta någon sol hindra oss. Vi ser till att vara inne i affärerna så mycket vi kan.” sa Alice och drog hur handsfacket fram ett par stora solglasögon som nästan täckte halva hennes ansikte. Sedan tog hon fram ett par svarta skinnhandskar och sjal. Hon virade sjalen runt halsen och huvudet och sedan drog hon på sig handskarna. Gällande hennes kläder så bar hon ett par svarta jeans och en söt och långärmad tunika. Det var väl tur för henne att vampyrer inte blev för varma för då hade hon väl antagligen inte alls stått ut med att gå runt idag med denna utstyrsel.

”Nå, låt oss börja, vi har en lång dag framför oss” sa hon och klev ut ur bilen. Jag öppnade snabbt dörren och följde efter henne ut ur bilen. Oj det var verkligen mycket varmare utanför än vad det var inne i bilen. Inte kunde jag heller fläkta med något eftersom det var varmare. Alice hade verkligen tänkt på allt för hon gav mig en flaska med vatten, det var så nerkylt att det nästan hade kommit frost längst uppe. Jag vet inte hur hon lyckades att få det så kallt men jag brydde mig inte om det och började att dricka för full hals.

”Vi får köpa mer vatten sen, men drick upp allt” sa Alice och log mot mig...