Mytwilight

Jag höjde ögonbrynet när jag såg Edwards Volvo stå utanför när vi kom ut. Det var med en lättnad att äntligen få komma ut och gå. Sen så var det den där känslan att vara helt trygg, Paul och Jacob var helt pålitliga, immuna vampyrer var en bra egenskap, om man var snabb och stark ville säga.

"Är Edward här?" frågade jag och nickade mot bilen. Jacob skakade på huvudet och jag suckade lättat, jag visste hur Edward var när han var orolig eller upprörd och det ville jag inte möta här på gatan, tidigt på morgon.

"Men han var vänlig nog att låna ut bilen till oss." förklarade Jacob och tog ur sin ficka fram den välkända nyckeln. Jag nickade lite lätt. Jag kunde inte riktigt förstå att jag fortfarande levde, att Jacob levde. Allt detta tack vare Paul. Jag och Edward stod i tacksamhetsskuld till honom, även Alice.

Eftersom Jacob bestämt sig för att utnyttja tillfället att få köra Edwards bil så hade han redan satt sig i förarsätet och Paul bredvid honom och det var jag tacksam över. Jag kände inte riktigt för att tränga ihop mig med någon stor man. Så jag öppnade dörren till baksätet och gled in på sätet.

I samma veva som jag gjorde det märkte jag hur tröttheten tog över och jag kvävde en gäspning som Jacob självklart upptäckte.

"Bella, du är trygg nu. Sov en stund, vem vet hur länge Edward tänker låta sig vara vaken idag." sa Jacob och gav mig det där typiska Jacob-leendet. Jag log tacksamt tillbaka och slöt mina ögon och föll in i en - konstigt nog - drömlös sömn.

"Hon sover, jag tycker du ska låta henne göra det." hörde jag Jacobs ganska höga röst.

Försiktigt slog jag upp mina ögon och jag kunde inte riktigt förstå att jag redan hade kommit hem till Edward och en pirrande känsla for igenom mig och jag skyndade mig att öppna bildörren för att Edward inte skulle göra något förhastat.

"Nä, nu var det du som väckte henne." hörde jag Alice ganska pipiga röst. Jag blev lite förvånad över att jag inte hade hört Edwards röst.

"Bella!" Alice som stått vänt ifrån mig mot Jacob vände sig hastigare än att jag hann märka det och i andra sekunden var hon framme hos mig och omfamnade mig i en stor kram.

"Kan du någonsin förlåta mig? Edward har svårt för det." Sa Alice snabbt. Hennes fråga gjorde mig ställd. Det var ju inte  direkt hennes fel att det blivit som det blivit, inte Edwards heller

"Alice, det är klart, jag har aldrig varit arg på dig för detta? Men vad menar du med Edward? Klandrar han dig för vad som hänt?" sa jag och en smula förvånat.

"Nja, inte precis men han kommer att hata mig när han får reda på planen och likaså du, men eh han kommer nu, vi tar det sen." Sa Alice och så var hon borta.

Långsamt började jag att förstå. Det var inte Edward som låg bakom planen med Jake, utan Alice. Givetvis. Edward förstod min relation till Jacob bättre en Alice och därför skulle han aldrig sända min bästa vän till döden för min skull men Alice, skulle nog kunna göra en sådan sak. Men hur hade hon kunna undanhålla sanningen för Edward och hur kunde hon ha skapat den här planen utan honom?

Jag hade inte märkt att Edward kommit snabbt men det jag hade märkt när jag tittat upp var att han tvekade. Men innan jag hade hunnit fundera på det hade han kommit fram till mig och slagit armarna om mig.

"Herre Gud, du anar inte hur orolig jag har varit. Gått runt och inte kunnat göra något, eller rättare sagt inte fått för Alice." sa han lite skärrat. Själv blev jag lite förvånad över det han sa. Hur hade Alice kunnat stoppa honom? Han hade kunnat springa eller slå undan henne eller vad som helst, något stod inte rätt till men det skulle jag väl få reda på mycket snart hoppades jag.

Jag kramade om Edward och med mina läppar sökte jag mig upp mot hans för att kyssa dem och återigen upplevde jag att han tvekade. Men han kysste mig i alla fall tillbaka men den var inte som den brukade.

"Edward, vad är det?" sa jag och tittade oroligt på honom. Han öppnade munnen för att svara men så stängde han den sedan och det såg ut som om han helst av allt skulle vilja gå därifrån.

"Förlåt." mumlade han plötsligt och så släppte han mig och och så såg jag honom gå in mot huset igen. Kvar stod jag som ett fån och fattade ingenting. Vad var det Edward höll på med? Var han inte glad över att se mig? Vad hade jag gjort för fel? Ja bet mig i läppen och kände att tårarna var nära.

"Eh, vad gjorde han så för?" frågade en förvirrad Jacob. Jag tittade upp på honom med tårar och när han såg att jag grät var han framme hos mig på en sekund och han hav mig en stor och varm kram. Även om jag kände mig gladare utav Jacobs kram så var jag fortfarande ledsen. Jag ville att Edward skulle göra det. Och ge mig de där kyssarna som fick mig att svimma. Han skulle inte avvisa mig, eller? Plötsligt kändes det som en väldigt bra idé att åka hem. De två som skulle vara här och förklara för mig var inte här. De hade bara lämnat mig här med Jacob på deras tomt. Det var inte likt någon utav dem. Sen kom jag tänka på Charlie, han måste vara sjuk av oro eller så hade de lurat i honom så han var lugn.

"Jacob? Tror att du skulle vilja köra hem mig?" sa jag och tittade frågande på honom. Jag ville inte alls detta, men antagligen var det de som både Alice och Edward ville, så skulle se slippa förklara saker och ting för mig, kanske förväntade de sig att jag skulle glömma bort händelsen, människa som jag var va. Men nej, det skulle jag inte glömma bort och inte att Edward har lämnat mig så här ensam.

"Visst, vi lånar deras bil igen, kan de gott och väl låna ut eftersom de tydligen inte tänker köra hem dig eller bjuda in dig." muttrade Jacob och drog fram nyckeln för att låsa upp bilen.

"Jag kör henne hem, Jacob" hörde jag Alice röst. Först gjorde det mig väldigt lättad. De hade trots allt inte tänkt att lämna mig här. Men så blev jag plötsligt väldigt arg. För en timma sedan hade jag sätt Jacob kämpa mot två livsfarliga vampyrer som hållit mig i gisslan. Jag slog vad om att de inte ens hade gett Jacob något tack. Sen har Alice inte förklarat för mig när jag kommit till den och Edward hade betett sig på det konstigaste sättet jag någonsin märkt på.

"Ne tack, Jacob, kör utmärkt." muttrade jag vresigt. Alice tittade häpet på mig och verkade inte förstå var min ilska hade kommit ifrån.

"Nej men jag vill köra dig och dessutom har Jacob hjälpt till mer en nödvändigt." insisterade Alice. Jag suckade, hon hade verkligen inte förstått någonting.

"Jo, jag vet. Men gå tillbaka du. Det blir nog för besvärligt att vara med mig." suckade j och märkte hur ledsen jag blev utav mina ord. Först stirrade Alice på mig chockat men sen så såg jag hur ett leende spreds över hennes läppar.

"Bara hoppa in, Bella" sa hon och tog nycklarna ifrån Jacob och hoppade in i bilen. Jag stod i valet att hoppa in hos Alice eller springa därifrån. Det var nog bäst att hoppa in hos Alice i alla fall.

"Hej då, Jake och eh tack för räddade mig och hälsa Paul ett stort tack." sa jag och höjde handen till Jacob som såg lite surmulen ut men han nickade. Sedan såg jag hur han joggade därifrån. Nervöst hoppade jag in i bilen bredvid Alice som startade bilen.

"Jag vet att jag inte är någon Jasper men berätta ändå precis hur du känner dig nu, uteslut inte några detaljer, tack." sa Alice. Jag öppnade munnen för att protestera men ändrade mig sedan. Så jag berättade hur allt hade varit hos vampyrerna, rädslan. Sen berättade jag om räddningen och hur jag kände då Edward avvisat mig. Under denna långa tiden satt Alice tyst, det enda svar hon gett mig var nicknigar.

"Jag vet, Edward har betett sig konstig nu de senaste dagarna och när han fick reda på att de var Jacob och Paul och Inte han som skulle rädda dig blev han mer tillbakadragen, han har ett svar till sig son han kommer att säga till dig när ni ses." sa Alice och log lugnande mot mig. Jag nickade mot henne men kände mig ändå lite osäker. Jag hade massor med frågor till Alice men dem skulle få vänta då jag upptäckte att Alice redan parkerat utanför Charlies hus.

"Ehm, tack. Jag har massor med frågor till dig dig som jag hoppas på att du kan svara på i morgon." sa jag när jag öppnade dörren.

"Självklart och förlåt igen..." sa Alice och log mot mig. Jag nickade med ett leende och stängde dörren ä. Sekunden efter hade Alice kört därifrån.

Nu skulle jag få konfrontera Charlie, jag visste ju inte alls hur han skulle vara. Alice hade ju inte precis sagt vad de hade sagt till Charlie.

"Hallå?" ropade jag försiktigt när jag öppnade dörren. Jag hörde hur det sänktes ifrån teven och hur någon reste sig upp.

"Hej, Bella. Lyckades du att slutföra det där svåra skolarbetet   med Alice?" frågade Charlie när han kom in i hallen.  Jag tittade häpet på honom i några sekunder men så kom jag ju på att Alice hade hittat på något.

"Ja, jag blev äntligen färdig. Föresten, antingen har du tittat på teve hela natten, eller så har du gått upp tidigt för att se på teve?" sa jag och tittade på klockan som visade halv åtta.

"Eh... Jag pratade faktiskt i telefon och sen så var det ett intressant teveprogram." mumlade han och jag såg hur generad han verkade att bli. Jag kunde inte låta bli att le.

"Du då? Klockan är bara halv åtta och du är redan uppe, varför?" sa han och tittade misstänkt mot mig.

"Ja, de skulle iväg idag, Alice körde hem mig." det var en bra anledning till att jag inte tänkte vara med Edward idag, Charlie skulle inte behöva undra. "men jag tror jag tar och går och lägger mig igen, jag är så trött." detta var i alla fall ingen lögn. Charlie nickade och gäspade och lommade sedan iväg till teven igen och jag skyndade mig uppför mitt rum.

När jag kom upp i mitt rum gick jag och stängde det öppna fönstret, idag ville jag faktiskt inte ha Edward här. Jag behövde tid för mig själv.

Eller sanningen var väl den att jag saknade honom. Jag ville ju att han skulle ta mig i sin famn och säga att han älskade mig. Men jag tänkte inte tjata på honom.

Snabbt drog jag av mina kläder och slängde dem i smutstvätten. Sedan drog jag på min sov tröja och kröp ner under täcket och blundade.