Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

That's What I Am - Part 15 - Hundra år

Så nu är jag äntligen färdig med kapitlet. Senast jag skrev så var det ur Nessies synvinkel. Men så upptäckte jag att flera av er ville att jag skulle skriva ur Alice synvinkel så då gjorde jag det istället. Men detta kommer bara att vara som ett smakprov. Ni kommer få bestämma om ni vill att jag ska skriva ur Nessies eller Alice synvinkel. Jag kan ju säga det att jag har bra handlingar till båda synvinklarna, så nu gäller det bara för er att bestämma er en gång för alla. Sen funderar jag då på att byta namn på denna fanfic, blir det om Alice så kommer den att heta "I Felt Hope" och för Nessie "The Imprints Love"


Natten hade till synes varit ganska bra. Även om inte Jasper hade varit hemma. Han hade ju varit och haft storjakt med de andra killarna.

Det var så konstigt egentligen. Jasper var djurvän. Så även om han tvingades att döda dem så var han sparsam. Alltså så gick han inte runt och bara dödade för skojs skull. Och när han jagade såg han till att hitta hela familjen så att ingen utav djuren skulle bli ensamma.

Hur som helst jag hade ägnat natten med Rosalie, Bella och Esme. Det var faktiskt ganska ovant, vi brukade inte göra det.

Så fort det blivit ljust så kom killarna hem. Eller det var ju bara Jasper, Emmett och Carlisle som kom hem till huset. Edward hade ju sin familj att tänka på ju.

"Alice!", sa Jasper då han kom in i vårt rum där jag för tillfället städade garderoben. Jag vände snabbt huvudet och log varmt emot honom. Jag reste mig i från klädhögarna och skyndade mig fram till honom. Smidigt virade jag mina armar runt hans nacke och rörde lätt vid hans guldblonda hår. Han placerade hans händer runt min midja och drog mig till sig och kysste mig passionerat på munnen. Jag besvarade ivrigt hans kyss och han skrattade till.

"Något måste ha hänt, Alice! När senast släppte du dina klädhögarna för att kyssa mig?", frågade han retsamt. Jag blängde lite generat emot honom.

"Skulle du inte sagt.", svarade jag honom. Och så drog jag honom lite hårdare och tryckte mig emot honom lite hårdare. Jasper skrattade lite till.

"Inte nu, Alice!", sa han och gav mig ytterligare en snabb kyss och så lösgjorde han sig ifrån mitt grepp.  Jag himlade med ögonen. Sedan så återgick jag till klädhögarna för att sortera och ta bort.

"Gjorde du inte det där för tre dagar sedan?", frågade Jasper mig och tittade undrande på mig. Jag sneglade på honom och log snabbt.

"Precis därför måste jag göra det idag, annars kanske det blir total oreda.", sa jag och gjorde en gest mot högarna och suckade tungt.

"Nej det måste du inte, kom så går vi och ser vad Jacob har för skämt till Rosalie idag.", svarade han mig flinandes och sträckte fram en hand till mig.

Jag insåg att han hade rätt. Så kul var det faktiskt inte att städa men det var något som behövdes göra. Jag ville ha ordning.

Men jag tog mig upp på benen och skuttade fram till honom och tog emot hans hand. Tillsammans så gick vi ner för trapporna och in i vardagsrummet. Där satt redan Emmett, Rosalie, Bella och Edward. Carlisle var och jobbade denna dagen och Esme gjorde hade jag faktiskt ingen aning om.

Det förvånade mig faktiskt att Jacob och Renesmee inte hade kommit än. Att Edward tillät det.

"Det gjorde jag inte, det var hennes mor som gjorde det.", sa Edward som svar på mina tankar. Ja nickade åt honom och skulle precis säga något eftersom jag inte gillade att prata igenom att han lyssnade på mina tankar. Då hörde man ju bara halva samtalet. Fast Aro, Volturis ledare hade en gång sagt till mig att jag borde utnyttja min gåva genom att förutspå vad personen sa. På så sätt skulle ju jag och Edward kunna samtala utan att någon hörde oss. Ganska bra egentligen. Men nej, jag ville inte utnyttja min gåva mer än vad jag behövde.

Dörren öppnades och Renesmee kom springande in rummet och tittade glatt på oss. Kanske onödigt glad. Jag blev genast nyfiken och sneglade på Edward för att få respons på min nyfikenhet. Men tittade snabbt bort ifrån honom då jag såg rynkan i hans panna.

"Mamma och pappa, Jake frågade om jag ville följa med hem till honom, åh får jag det?", sa hon. Hennes ögon glittrade glatt åt dem. Jag kunde inte låta bli att småle utav det.

Edward skakade frenetiskt på huvudet. Men Bella såg inte riktig ut att veta vad hon skulle säga. Jag förstod dem. De hade aldrig låtit Renesmee kommit dit innan. Åt andra sidan hade den förfrågan aldrig kommit upp innan.

"Åh! Varför, pappa?", utbrast Renesmee och tittade argt på Edward.

"För att jag vill att du är med honom här och det vet han, var år han föresten?", svarade Edward och tittade sig omkring.

"Här!", svarade Jacob då han kom in i rummet. Och genast så fylldes rummet utav skog och hund lukt. Men vi hade nästan vant oss och vi rynkade inte på näsan längre. Eller bara Rosalie, men det var ju för att hon inte gillade just honom.

"Du vet vad vi sagt.", sa Edward sammanbitet. Jacob svarade inte men jag antog att Jacob tänkte det som framfördes till Edward.

"Nej och åter nej!", utbrast Edward. Vi alla tittade förvånat på honom och Jacob. En suck ifrån hördes.

"Dåså. Kom Nessie.", sa Jacob och tog hennes hand och började att fösa henne utåt. Men hon spjärnade emot.

"Snälla, vad pratar ni om?", frågade hon och spände blicken i Edward. Men Edward skakade bara på huvudet och viftade snabbt med handen att hon skulle gå. Nessie suckade och gick slutligen efter Jacob.

Nu tittade Bella på honom med en trotsig blick.

"De åker till La Push.", sa Edward och log snabbt mot Bella. Hon såg inte nöjd ut men hon sa i alla fall ingenting mer.

"Vet du vad Alice?", frågade plötsligt Jasper mig och tog min hand. Jag vände på huvudet och tittade frågande på honom.

"Idag är det exakt hundra år sedan jag träffade dig.", viskade han och så började han att dra mig förbi alla de andra som tittade stumt efter oss. Vi må ha bra minne, vi vampyrer men ingen hade ändå lagt årsdagen på minne. Eller det var väl bara Bella och Edward som riktigt mindes denna dagen, och så Jasper. Hundra år hade gått och det kändes inte riktigt så. Men det kunde stämma. Hundra år hade gått, usch jag började verkligen bli äldre.

Jasper drog mig ut ur huset och jag funderade lite på bad han egentligen hade i kikaren.

Samtidigt som jag funderade på vad Edward och Jacob hade haft för samtal, något som gjort Edward väldigt upprörd. Fast åt andra sidan så blev Edward uppjagad för minsta lilla sak när det gällde Nessie. Så jag sköt undan den tanken och koncentrerade mig på vad Jasper hade för sig.

”Jacob hade inget skämt till Rosalie idag.”, konstaterade Jasper plötsligt och det hördes en liten punkt av besvikelse. Jag kunde inte låta bli att dra på läpparna åt det han sa.

”Nej...men vad har du för planer?”, frågade jag honom sedan. Han log hemlighetsfullt men sa inget utan fortsatte att dra mig vidare in den täta skogen.


Anonym

Den var bra men jag gillar mer när du skriver från nessies synvinklarna:)

Så snälla snälla forsätt skriva om nessie och jacob<3

2010-09-15 / 19:53:08
Hanna

Den var sjukt bra! du skriver jätte bra!

Men jag gillar när du skrev från Nessies synvinklarna:) snälla forsätt skriv om jacob och nessie

2010-09-15 / 19:55:24
Hemsida: http://thevampiresisters.blogg.se/


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar: