Mytwilight

Alice tog ur hennes ganska stora handväska fram en liten mindre, röd skinnväska och räckte den till mig. Tacksamt tog jag emot den och la ner den tomma vattenflaskan i väskan. Hon rynkade på näsan, tydligen ville inte inte alls att jag skulle göra det. Hon tog ett steg fram och öppnade väskan och tog fram flaskan.

”Sådan här skit kan du ju inte gå med.” sa hon lite irriterat och slängde den i närmsta papperskorg. Jag höjde på ögonbrynet men sa inget. Alice vinkade åt mig att komma och jag började att röra på mig i riktning mot en utav de alla affärerna.

”Vad vill du ha först? Skor? Bra då tar vi det först” sa Alice utan att vänta på svar av mig och det var jag glad för. Jag hade inte kunnat bestämma det där ändå.

Vi kom in i en liten affär med massor med skor på hyllorna. Jag vågade inte titta på de märken skorna hade. Jag visste att de alla var dyra så jag vågade inte heller titta på prislappen.

”De här skorna ser väl bra ut?” sa Alice och sträckte på sig och fick tag i ett par skor och gav de till mig och gick vidare. Jag synade på skorna, tja det var ju inga sneakers i alla fall. Det var ett par skor med väldigt hög klack och dessutom lackat röda. Jag skulle synas alltför mycket om jag hade dem så nej tack. Alice kom tillbaka med två andra skor. Ett par sneakers och ytterligare ett par klackskor. Jag såg på de båda skorna och suckade lite diskret. Var hon tvungen att ta de skorna som man syntes så otroligt mycket.

”Alice? Ett par svarta, oskyldiga skor duger väl?” föreslog jag och såg hoppfull ut. Alice tittade lite besviket på mig men nickade sedan och tog de tre par skorna jag höll i min famn och satte upp dom på sin plats. Sedan såg försvann neråt mot hyllorna där de svarta skorna befann sig. Det var då jag kom på att alla skorna i affären var sorterade av färgen. Det var därför Alice hade hittat så många färgstarka och därför skyndade jag mig mot henne så hon inte skulle hinna ångra sig.

Utmattat satte jag mig på stolen på ett litet och mysigt kafé. Jag och Alice hade gått ut och in från flera olika affärer i ungefär fyra timmar och inte tagit någon paus. Alice berömde mig hela tiden, hon tyckte att jag var så duktig som orkade gå så mycket och det var väl med nöd och näppe, fötterna riktigt brände av värme nu. Jag följde Alice med blicken då hon beställde min väldigt sena lunch. Jag tittade på klockan, halv tre, tiden hade verkligen gått fort och jag undrade om Alice ville shoppa mer. Jag var då inte så sugen på det. Jag och Alice var de enda som inte satt på ute-serveringen, vi satt inne och vi hade ju våra anledningar. Alice kom emot mig och i handen höll hon ett stort glas med cola och klirrande isbitar i. Hon ställde ner den på platsen framför mig och satte sig mitt emot mig. Jag lyfte glaset och klunkade i mig så mycket att bubblorna i colan fick det att sticka till i näsan och jag fick snabbt sätta ner den på bordet för att inte spilla något då jag bröt ut i ett hostanfall. Alice tittade roat på mig och hon log.

”Du borde verkligen inte dricka det så fort.” påpekade hon.

”Hm…” var det enda jag fick fram då jag hostat färdigt. Jag satte mig tillrätta och tittade mig omkring. Plötsligt fastnade blicken på en person som jag inte märkt hade kommit in. Han satt med ryggen emot oss. Det jag såg utav hans ryggtavla var att den var alldeles spänd, som om han var nervös. Jag la märke till att det inte var något framför honom. Jag tittade upp på Alice som också hade märkt honom och hon tittade förvånat på mig men sa inget. Jag visste inte vad hon tänkte på eller om hon anade något men hon såg plötsligt väldigt spänd ut och tittade ner i bordet och trummade nervöst med fingrarna. Jag följde varenda rörelse hon gjorde och det gjorde mig stressad. Jag tittade på mitt halvfulla glaset jag hade och bestämde mig för att snabbt dricka upp den så vi kunde gå sedan. Jag ville prata med henne nu. Jag tog upp glaset och började att dricka i samma hastighet som innan men den här gången avbröt jag mig själv då jag kände det stickande i näsan. Alice tittade på mig och skakade på huvudet men sa inget mer. Jag tittade undrande på henne och sedan vände jag blicken till mannen som satt mot ryggen mot oss. Det avgjorde saken, det var något som inte stod rätt till och jag krävde att få veta. Jag drack upp det sista och reste mig sedan upp. Alice reste sig i samma hastighet som jag och nu var det hennes tur att titta undrande på mig.

”Vad gör du? Du har ju inte ens ätit och du måste äta.” sa Alice bestämt och spände blicken i mig men jag skakade på huvudet. Mina hungerskänslor var som bortblåsta och nu ville jag bort från denna obehagliga man. Eller det var väl Alice reaktion som skrämde mig mest. Men mannen avgjorde saken då han snabbt reste sig upp och försvann ut genom dörren. Både jag och Alice följde honom med blicken då han steg in i folkmängden och försvann. Först då satte vid oss båda och vi tittade förvånat på varandra. För en gång skull var det jag som var först med att prata.

”Något stod inte rätt till med dig, vad var det med honom?” sa jag och tittade på henne med både rädsla och nyfikenhet i min röst. Det tog en stund innan Alice svarade.

”Jag vet inte riktigt, han verkade väldigt skum på något sätt och jag känner på mig att han är vampyr men jag vet inte. När jag letade lite i framtiden så fann jag inget, det var helt tomt men jag fick tack och lov ingen huvudverk. Tekniskt sätt kan han inte vara vampyr men mänsklig är han i alla fall inte…” sa Alice. Det hon sa räckte för att få mig att rysa till. Inte mänsklig, det var så Alice hade sagt och en kall vind svepte plötsligt och ryste till.

”Vi borde åka hem och prata med Carlisle.” sa jag bestämt. För en gång skull så sa inte Alice emot mig utan reste sig upp. Hon gick fram till disken och servitrisen och sa något och gav henne ett par sedlar. Sedan tecknade hon åt mig att komma med ut och jag skyndade mig ut efter henne.