Mytwilight

Jag undrade om Jacob hade räknat i planeringen att det var två blodtörstiga vampyrer som just nu var på väg att döda oss. Plötsligt exploderade Jacob bredvid nig och jag fick ducka snabbt för att inte träffas utav hans stora tass.  Både Joan och Dominic stannade plötsligt upp. De verkade båda mycket förvirrade över den stora vargen som stod och morrade mot dem med ilska.

"Jasså, det finns skepnadsskiftare här." mumlade Joan. Lite skadeglädje kände jag när jag såg Dominics skräckslagna blick. Hur kunde en sådan vampyr vara så rädd för Jacob? Visst var Jacob enorm men åt andra sidan var Dominic ändå en farlig vampyr.

"Döda honom!" vrålade Joan och puttade till Dominic. Först då verkade Dominic förstå att han var vampyr som utan svårigheter skulle kunna döda vem som helst och han rusade mot Jacob. Jag insåg då i detta läget att jag inte hade någon chans. Eftersom Dominic och Jacob slogs med varandra hade Joan fritt fram till mig och det skulle inte förvåna mig om hon dödade mig nu.

Joan flinade elakt och började att gå mot mig och jag backade nervöst även om jag inte visste att dr skulle hjälpa alls.

"Jag är rädd att din vargvän måste dö, han skulle inte kommit hit. Även om han lyckas döda Dominic så kommer han inte att  lyckas med mig." sa hon självsäkert.

"Snälla. Döda inte Jacob." vädjade jag och tittade hjälplöst på henne. Hon tittade förvirrat på mig och hon verkade inte riktigt förstå varför jag bad henne om detta. Detta gav mig hopp.

"Jag är ledsen, men ni båda ska dö." sa hon med ett flin som fick mig att rysa av obehag och det lilla hopp jag hade försvann.

"Jag hade tänkt att vänta med att döda dig så Alice skulle hinna ner till Volterra men så ångrade jag mig plötsligt, jag undrar varför." sa hon låtsades att se fundersam ut. Jag blängde på henne men insåg att hon faktiskt hade rätt. Varför hade Jacob bestämt sig för att rädda mig? Nu hade han kunnat ligga tryggt i sin säng och sova men nu skulle dö. Dominic var säkert enormt stark och om det var så som Joan sagt så skulle han dö sen efter matchen med Dominic. Joan var framme hos mig på en sekund och hon stod farligt nära mig. När jag försökte backa tog hon tag i bakhuvudet på mig och pressade mig mot hennes ansikte.

"Var inte rädd. Jag tänker göra det snabbt. Du hinner inte ens blinka och du far iväg till en fin plats, vem vet kanske himlen." sa hon och såg plötsligt ut som om hon var någon helt annanstans. Hon såg drömmande ut. I bråkdelen av sekund fick jag en impuls idé. Givetvis resulterade det till att när jag snabbt - enligt en människa - slog bort hennes hand och hann springa en meter och att Joan snabbt fick tag i min arm och hon liksom drog mig tillbaka på ett konstigt sätt som fick mig att skrika av smärta eftersom det gjorde så ont.

"Regel nummer ett, försök aldrig att smita från en vampyr, det tjänar inget till ska du veta." väste Joan irriterat. Jag kunde inte svara på grund av smärtan i min arm. Då hörde jag plötsligt vrål.

"Nej!" mumlade Joan och hon tittade på något med livrädd blick. Hastigt vände jag blicken mot det hållet som hon tittade åt och fick syn på ytterligare en varg, grå! Precis då såg jag den gråa vargen slita huvudet utav Dominic.   Till min lättnad såg jag att inte Jacob var skadad utan han höll på att springa efter någon. Först då la jag märke till att Joan hade släppt min arm och försvunnit. Jag hörde Joan skrika till alltså måste Jacob ha fått tag i henne och den gråa vargen rusade efter dem för att hjälpa Jacob att döda Joan. Det blev läskigt tyst då Jacob slitit huvudet utav Joan. Jag vågade knappt andas. Inte utav rädsla utan av osäkerhet. Hade de verkligen lyckats döda de två vampyrerna bara så där? Jag måste verkligen ha tagit fel på vargarnas styrka egentligen. Min blick föll på Dominics huvud som låg en meter ifrån kroppen. Hans ögon stirrade på och munnen var vidöppen. Jag hade inte hört honom skrika, kanske hade inte hunnit det. Jag kände nästan dåligt samvete men så skakade jag av mig tankarna, hur kunde jag tänka så egentligen?

"Bella?" jag tittade upp och såg på Jacob. Nu stod han där i sin människokropp med shorts på. Jacob såg oroligt på mig och han väntade på att jag skulle svara honom. Jag nickade svagt, jag hade inte förstått än att de var döda, att Jacob kommit för att rädda mig.

"Är du oskadd?" hörde jag ytterligare en röst och jag såg Paul. Så det var alltså han som hade hjälpt Jacob. Jag blev nästan lite rörd, jag och Paul var väl inte riktigt världens bästa vänner eller så och nu hade han kommit för att hjälpa mig. Eller så var det för att hålla Jacob vid liv. Men det spelade ingen roll, vi levde allihop.

"Ja, jag är oskadd." sa jag och log. Jag lyfte upp min arm för att visa det men då smärtade det till och jag kved till. Jacob tittade oroligt på mig och gick fram till mig. Vi båda tittade på min arm som stod i någon konstig vinkel och om gjorde det verkligen.

"Wow, du har brutit handen eller något, bäst om Carlisle tar en titt eller vill du att jag ska ta dig till sjukhuset?" sa Jacob och en glimt utav retfullhet syntes i hans ögon.

"Carlisle." muttrade jag och började gå mot utgången.

"Det var så lite, du behöver inte tacka för något." sa Paul när de båda killarna gick bredvid mig. Jag fnissade lite, ja de var verkligen värda ett stort tack.

"Tack killar, även om det var idiotiskt och att Jake var på väg att dö, så tackar jag er stort." sa jag glatt. Jacob fnös till och Paul skrattade. "men hur visste ni att jag var här egentligen?" frågade jag sedan. Jag hade inte alls tänkt på det där innan men nu blev jag nyfiken.

"Bella, det var det som var planen ju. Berättade inte spågumman för dig?" sa Jacob och såg frågande upp. Jag stannade hastigt upp. Både Paul och Jacob stannade hastigt och tittade förvånat på mig.

"Du kan inte mena allvar?" sa jag och tittade ursinnigt på dem. Jag kunde inte förstå det. Hade Edward och Alice bestämt sig för att offra Jacob för min skull, hur lågt var inte det? Snabbt avfärdade jag Jacobs förvånade min och fortsatte irriterat att gå mot dörren. Varken Jacob eller Paul sa något utan förvirrat följde de efter mig. Jag fick kliva över Joans kropp.

Vad mitt dåliga humör kom ifrån var jag inte säker på men jag ville bort ifrån detta ställe som jag varit på ett par dagar, min arm värkte och jag var arg på Edward. Jag var säker på att det inte hade varit Carlisle idé för så dum var han inte. Bara Edward skulle offra någon annan för att rädda mig, förbannade vampyr tänkte jag irriterat för mig själv.

”Hur orolig är Edward på en skala?” sa jag frågande. Jacob såg ut att inte ville vilja svara på den frågan och jag förstod inte riktigt varför.

”Han gjorde sönder äum, hans säng, och allt i hans rum...synd nu kan ni ju inte använda den sängen mer.” sa Jacob och det såg inte alls ut som om han tyckte att det var synd, mer glad åt det.

”Bäst att vi tar oss hem då.” mumlade jag och funderade på hur jag skulle kunna skälla ut Edward på bästa sätt.