Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

That's What I Am - Part 13 - Ett seriöst samtal

Jag skulle precis hoppa upp för det välkända fönstret utanför Bellas rum då Jacob precis hoppade ut ur fönstret. Jag stirrade ilsket på honom och han blängde på mig. Vi stod utanför Bellas rum, jag och Jacob och jag visste inte vad jag skulle göra. Det var verkligen svårt att acceptera att Jacob hoppade in och utom fönstret som jag hoppade in för att vara med min Bella.

"Så det passar sig nu.", sa Jacob spydigt och tittade ilsket på mig. Jag störde mig på att han inte kunde ta och sätta på sig en tröja. Det var nästan äckligt att han gick halvnaken.

"Det har du inte med att göra.", svarade jag ned samma tonfall. Jag ville att han skulle flytta sig ifrån platsen så jag skulle kunna hoppa upp nu och för Bellas skull ville jag inte döda honom.

"Du är skyldig mig ett riktigt stort tack för att jag räddade din flickvän.", sa Jacob och jag kunde höra hur han betonade "din" extra tydligt. Jag bestämde mig för att inte svara på hans tjat.

"Flytta på dig, genast!", sa jag och tog ett steg framåt. Jag gillade inte att vara i underläge för Jacob. Han stod där med makten i sina händer. Han höjde ett ögonbryn och det ryckte lite i hans mungipor. Han visste att han kunde bestämma nu, jag hörde det i hans tankar. Jag suckade.

"Jacob...", sa jag dröjande och jag funderade på hur jag skulle kunna pressa bort min stolthet och tacka honom på bästa sätt. Jacob flyttade vikten ifrån hans ena ben till den andra och lade armarna i kors.

"Du vet lika bra som jag att jag är väldigt tacksam för att du räddade Bella...", började jag och funderade på hur jag skulle fortsätta. Jacob viftade otåligt med handen.

"Okej, jag erkänner. Jag är rädd för att jag brutit ett löfte till Bella. Jag skäms för att jag lät henne kidnappas. Jag skäms för att jag var arg på Alice och sa att detta var hennes fel när det var mitt. Jag skäms för att jag inte kunde rädda Bella bara för att jag inte är immun mot deras krafter. Jag skäms över att jag inte välkomnade Bella så som jag borde. Jag skäms över att jag inte tänkt och be Bella om ursäkt förrän nu och jag skäms över att jag inte kan tacka dig, fattar du?", sa jag. Det var det längsta tal jag haft till någon som Jacob. Jag hade sagt saker som han aldrig skulle släppa och tänka på för att reta mig när han kände för det.

Jag brydde mig inte ens om att läsa hans tankar för att få reda på hans reaktion.

"Wow, du skäms för massor.", utbrast Jacob. Det förvånade mig att han inte hade sagt det med något flin. Han såg gravallvarlig ut. "Men då får du börja med att rätta till din misstag och jag håller inte med om alla punkter, vill du höra?", frågade han med. Även om jag blev förvånad så nickade jag.

"Jo men kolla här, det är inte ditt fel att hon kidnappades menar jag, du kan ju inte vakta henne hela tiden...", jag öppnade munnen för att avbryta honom men han höjde handen. "Det var väldigt olyckligt att den gången då faktiskt lät henne gå själv, att hon skulle kidnappas, men det jag menar är att du inte behöver vara en sådan hönsmamma och på så sätt slipper du att skämmas om du inte lyckas, fattar du?", sa Jacob och tittade undrande på log. Jag nickade svagt.

"Bra det Edward. Men nej nu ska jag låta dig passera.", sa han och log mot mig och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.

"Herre Gud! Hade vi nyss ett seriöst samtal? Bekände du precis för mig hur du kände? Gav jag dig ett tips?", sa Jacob och såg minst sagt chockad ut. Det var även jag.

"Ja så är det nog, tack för att du tog tid att lyssna.", sa jag och flinade.

"Äh, bli inte sentimental nu. Du hatar ju mig.", sa Jacob och boxade mig på armen och började att springa för att skifta form.

"Jacob!" ropade jag efter honom då han skiftat form. Han stannade snabbt upp och tittade på mig undrande. "jag hatar inte dig, du är en bra kille, Jacob.", sa jag och log. Det såg ut som han flinade åt mig och så sände han en tanke till mig.

"Du är verkligen sentimental, men ehm jag hatar inte dig heller, du duger, men glöm inte bort vad vi är för något, Edward.". Sen så var han borta. Jacob hade rätt, vi fick inte glömma bort vad vi var för något. Aldrig.

Så kom jag tänka på mitt riktiga ärende, Bella. Jag fick mig en chock då jag såg Bella stå där i fönstret. Först så trodde jag att hon grät men så såg jag hur hon log mot mig. Tårarna i ansiktet var glädjetårar. Man behövde inte ha Jaspers gåva för att se att Bella var lycklig.

Snabbt hoppade jag upp för fönstret och skyndade log fram till Bella och tog henne i min famn och hon kramade om mig så hårt hon kunde.

"Bella...", började jag.

"Tyst! Jag vill inte höra, jag har redan hört och jag nöjer mig med det. Jag är så glad för din och Jakes skull. Men kan inte du och jag bara glömma allt och börja om?", sa Bella och tittade undrande på mig. Jag funderade en stund men insåg att det faktiskt lät som en väldigt bra idé.

"Ja, vi börjar om. Här och nu och nu är det bara dina önskemål som betyder något. För jag älskar dig och kommer alltid att älska dig och jag är beredd att slåss för vår framtid.", sa jag och log mot henne.

"Varför skulle du behöva slåss för vår framtid. Jag är här hos dig för alltid och du är hos mig, det är det som kvittar.", sa hon. Det där lät väldigt klokt faktiskt.

Jag och Bella för alltid. En tanke slog mig. För att kunna säga för alltid var man tvungen att vara vampyr. Något vi aldrig någonsin diskuterat. Snabbt sköt jag undan den tanken och tryckte henne till mig och lät mina läppar möta hennes i en passionerad kyss.


[Jag tänkte på det att det jag skrev nu skulle kunna vara ett bra slut, Edward och Jacob blir nästan vänner och Bella och Edward startar om och vad som händer i framtiden, får man fantisera. Så egentligen borde jag sluta med That's What I Am. Givetvis vill jag inte sluta skriva fanfics, men jag kanske skriver en ny. Om Jalice eller Rosmett? Vad tycker du? Ska jag fortsätta, får jag inga förslag, får jag fixa det själv :)]



    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar: