That's What I Am - Part 11
Jag höjde ögonbrynet när jag såg Edwards Volvo stå utanför när vi kom ut. Det var med en lättnad att äntligen få komma ut och gå. Sen så var det den där känslan att vara helt trygg, Paul och Jacob var helt pålitliga, immuna vampyrer var en bra egenskap, om man var snabb och stark ville säga.
"Är Edward här?" frågade jag och nickade mot bilen. Jacob skakade på huvudet och jag suckade lättat, jag visste hur Edward var när han var orolig eller upprörd och det ville jag inte möta här på gatan, tidigt på morgon.
"Men han var vänlig nog att låna ut bilen till oss." förklarade Jacob och tog ur sin ficka fram den välkända nyckeln. Jag nickade lite lätt. Jag kunde inte riktigt förstå att jag fortfarande levde, att Jacob levde. Allt detta tack vare Paul. Jag och Edward stod i tacksamhetsskuld till honom, även Alice.
Eftersom Jacob bestämt sig för att utnyttja tillfället att få köra Edwards bil så hade han redan satt sig i förarsätet och Paul bredvid honom och det var jag tacksam över. Jag kände inte riktigt för att tränga ihop mig med någon stor man. Så jag öppnade dörren till baksätet och gled in på sätet.
I samma veva som jag gjorde det märkte jag hur tröttheten tog över och jag kvävde en gäspning som Jacob självklart upptäckte.
"Bella, du är trygg nu. Sov en stund, vem vet hur länge Edward tänker låta sig vara vaken idag." sa Jacob och gav mig det där typiska Jacob-leendet. Jag log tacksamt tillbaka och slöt mina ögon och föll in i en - konstigt nog - drömlös sömn.
"Hon sover, jag tycker du ska låta henne göra det." hörde jag Jacobs ganska höga röst.
Försiktigt slog jag upp mina ögon och jag kunde inte riktigt förstå att jag redan hade kommit hem till Edward och en pirrande känsla for igenom mig och jag skyndade mig att öppna bildörren för att Edward inte skulle göra något förhastat.
"Nä, nu var det du som väckte henne." hörde jag Alice ganska pipiga röst. Jag blev lite förvånad över att jag inte hade hört Edwards röst.
"Bella!" Alice som stått vänt ifrån mig mot Jacob vände sig hastigare än att jag hann märka det och i andra sekunden var hon framme hos mig och omfamnade mig i en stor kram.
"Kan du någonsin förlåta mig? Edward har svårt för det." Sa Alice snabbt. Hennes fråga gjorde mig ställd. Det var ju inte direkt hennes fel att det blivit som det blivit, inte Edwards heller
"Alice, det är klart, jag har aldrig varit arg på dig för detta? Men vad menar du med Edward? Klandrar han dig för vad som hänt?" sa jag och en smula förvånat.
"Nja, inte precis men han kommer att hata mig när han får reda på planen och likaså du, men eh han kommer nu, vi tar det sen." Sa Alice och så var hon borta.
Långsamt började jag att förstå. Det var inte Edward som låg bakom planen med Jake, utan Alice. Givetvis. Edward förstod min relation till Jacob bättre en Alice och därför skulle han aldrig sända min bästa vän till döden för min skull men Alice, skulle nog kunna göra en sådan sak. Men hur hade hon kunna undanhålla sanningen för Edward och hur kunde hon ha skapat den här planen utan honom?
Jag hade inte märkt att Edward kommit snabbt men det jag hade märkt när jag tittat upp var att han tvekade. Men innan jag hade hunnit fundera på det hade han kommit fram till mig och slagit armarna om mig.
"Herre Gud, du anar inte hur orolig jag har varit. Gått runt och inte kunnat göra något, eller rättare sagt inte fått för Alice." sa han lite skärrat. Själv blev jag lite förvånad över det han sa. Hur hade Alice kunnat stoppa honom? Han hade kunnat springa eller slå undan henne eller vad som helst, något stod inte rätt till men det skulle jag väl få reda på mycket snart hoppades jag.
Jag kramade om Edward och med mina läppar sökte jag mig upp mot hans för att kyssa dem och återigen upplevde jag att han tvekade. Men han kysste mig i alla fall tillbaka men den var inte som den brukade.
"Edward, vad är det?" sa jag och tittade oroligt på honom. Han öppnade munnen för att svara men så stängde han den sedan och det såg ut som om han helst av allt skulle vilja gå därifrån.
"Förlåt." mumlade han plötsligt och så släppte han mig och och så såg jag honom gå in mot huset igen. Kvar stod jag som ett fån och fattade ingenting. Vad var det Edward höll på med? Var han inte glad över att se mig? Vad hade jag gjort för fel? Ja bet mig i läppen och kände att tårarna var nära.
"Eh, vad gjorde han så för?" frågade en förvirrad Jacob. Jag tittade upp på honom med tårar och när han såg att jag grät var han framme hos mig på en sekund och han hav mig en stor och varm kram. Även om jag kände mig gladare utav Jacobs kram så var jag fortfarande ledsen. Jag ville att Edward skulle göra det. Och ge mig de där kyssarna som fick mig att svimma. Han skulle inte avvisa mig, eller? Plötsligt kändes det som en väldigt bra idé att åka hem. De två som skulle vara här och förklara för mig var inte här. De hade bara lämnat mig här med Jacob på deras tomt. Det var inte likt någon utav dem. Sen kom jag tänka på Charlie, han måste vara sjuk av oro eller så hade de lurat i honom så han var lugn.
"Jacob? Tror att du skulle vilja köra hem mig?" sa jag och tittade frågande på honom. Jag ville inte alls detta, men antagligen var det de som både Alice och Edward ville, så skulle se slippa förklara saker och ting för mig, kanske förväntade de sig att jag skulle glömma bort händelsen, människa som jag var va. Men nej, det skulle jag inte glömma bort och inte att Edward har lämnat mig så här ensam.
"Visst, vi lånar deras bil igen, kan de gott och väl låna ut eftersom de tydligen inte tänker köra hem dig eller bjuda in dig." muttrade Jacob och drog fram nyckeln för att låsa upp bilen.
"Jag kör henne hem, Jacob" hörde jag Alice röst. Först gjorde det mig väldigt lättad. De hade trots allt inte tänkt att lämna mig här. Men så blev jag plötsligt väldigt arg. För en timma sedan hade jag sätt Jacob kämpa mot två livsfarliga vampyrer som hållit mig i gisslan. Jag slog vad om att de inte ens hade gett Jacob något tack. Sen har Alice inte förklarat för mig när jag kommit till den och Edward hade betett sig på det konstigaste sättet jag någonsin märkt på.
"Ne tack, Jacob, kör utmärkt." muttrade jag vresigt. Alice tittade häpet på mig och verkade inte förstå var min ilska hade kommit ifrån.
"Nej men jag vill köra dig och dessutom har Jacob hjälpt till mer en nödvändigt." insisterade Alice. Jag suckade, hon hade verkligen inte förstått någonting.
"Jo, jag vet. Men gå tillbaka du. Det blir nog för besvärligt att vara med mig." suckade j och märkte hur ledsen jag blev utav mina ord. Först stirrade Alice på mig chockat men sen så såg jag hur ett leende spreds över hennes läppar.
"Bara hoppa in, Bella" sa hon och tog nycklarna ifrån Jacob och hoppade in i bilen. Jag stod i valet att hoppa in hos Alice eller springa därifrån. Det var nog bäst att hoppa in hos Alice i alla fall.
"Hej då, Jake och eh tack för räddade mig och hälsa Paul ett stort tack." sa jag och höjde handen till Jacob som såg lite surmulen ut men han nickade. Sedan såg jag hur han joggade därifrån. Nervöst hoppade jag in i bilen bredvid Alice som startade bilen.
"Jag vet att jag inte är någon Jasper men berätta ändå precis hur du känner dig nu, uteslut inte några detaljer, tack." sa Alice. Jag öppnade munnen för att protestera men ändrade mig sedan. Så jag berättade hur allt hade varit hos vampyrerna, rädslan. Sen berättade jag om räddningen och hur jag kände då Edward avvisat mig. Under denna långa tiden satt Alice tyst, det enda svar hon gett mig var nicknigar.
"Jag vet, Edward har betett sig konstig nu de senaste dagarna och när han fick reda på att de var Jacob och Paul och Inte han som skulle rädda dig blev han mer tillbakadragen, han har ett svar till sig son han kommer att säga till dig när ni ses." sa Alice och log lugnande mot mig. Jag nickade mot henne men kände mig ändå lite osäker. Jag hade massor med frågor till Alice men dem skulle få vänta då jag upptäckte att Alice redan parkerat utanför Charlies hus.
"Ehm, tack. Jag har massor med frågor till dig dig som jag hoppas på att du kan svara på i morgon." sa jag när jag öppnade dörren.
"Självklart och förlåt igen..." sa Alice och log mot mig. Jag nickade med ett leende och stängde dörren ä. Sekunden efter hade Alice kört därifrån.
Nu skulle jag få konfrontera Charlie, jag visste ju inte alls hur han skulle vara. Alice hade ju inte precis sagt vad de hade sagt till Charlie.
"Hallå?" ropade jag försiktigt när jag öppnade dörren. Jag hörde hur det sänktes ifrån teven och hur någon reste sig upp.
"Hej, Bella. Lyckades du att slutföra det där svåra skolarbetet med Alice?" frågade Charlie när han kom in i hallen. Jag tittade häpet på honom i några sekunder men så kom jag ju på att Alice hade hittat på något.
"Ja, jag blev äntligen färdig. Föresten, antingen har du tittat på teve hela natten, eller så har du gått upp tidigt för att se på teve?" sa jag och tittade på klockan som visade halv åtta.
"Eh... Jag pratade faktiskt i telefon och sen så var det ett intressant teveprogram." mumlade han och jag såg hur generad han verkade att bli. Jag kunde inte låta bli att le.
"Du då? Klockan är bara halv åtta och du är redan uppe, varför?" sa han och tittade misstänkt mot mig.
"Ja, de skulle iväg idag, Alice körde hem mig." det var en bra anledning till att jag inte tänkte vara med Edward idag, Charlie skulle inte behöva undra. "men jag tror jag tar och går och lägger mig igen, jag är så trött." detta var i alla fall ingen lögn. Charlie nickade och gäspade och lommade sedan iväg till teven igen och jag skyndade mig uppför mitt rum.
När jag kom upp i mitt rum gick jag och stängde det öppna fönstret, idag ville jag faktiskt inte ha Edward här. Jag behövde tid för mig själv.
Eller sanningen var väl den att jag saknade honom. Jag ville ju att han skulle ta mig i sin famn och säga att han älskade mig. Men jag tänkte inte tjata på honom.
Snabbt drog jag av mina kläder och slängde dem i smutstvätten. Sedan drog jag på min sov tröja och kröp ner under täcket och blundade.
That's What I Am - Part 10
Jag undrade om Jacob hade räknat i planeringen att det var två blodtörstiga vampyrer som just nu var på väg att döda oss. Plötsligt exploderade Jacob bredvid nig och jag fick ducka snabbt för att inte träffas utav hans stora tass. Både Joan och Dominic stannade plötsligt upp. De verkade båda mycket förvirrade över den stora vargen som stod och morrade mot dem med ilska.
"Jasså, det finns skepnadsskiftare här." mumlade Joan. Lite skadeglädje kände jag när jag såg Dominics skräckslagna blick. Hur kunde en sådan vampyr vara så rädd för Jacob? Visst var Jacob enorm men åt andra sidan var Dominic ändå en farlig vampyr.
"Döda honom!" vrålade Joan och puttade till Dominic. Först då verkade Dominic förstå att han var vampyr som utan svårigheter skulle kunna döda vem som helst och han rusade mot Jacob. Jag insåg då i detta läget att jag inte hade någon chans. Eftersom Dominic och Jacob slogs med varandra hade Joan fritt fram till mig och det skulle inte förvåna mig om hon dödade mig nu.
Joan flinade elakt och började att gå mot mig och jag backade nervöst även om jag inte visste att dr skulle hjälpa alls.
"Jag är rädd att din vargvän måste dö, han skulle inte kommit hit. Även om han lyckas döda Dominic så kommer han inte att lyckas med mig." sa hon självsäkert.
"Snälla. Döda inte Jacob." vädjade jag och tittade hjälplöst på henne. Hon tittade förvirrat på mig och hon verkade inte riktigt förstå varför jag bad henne om detta. Detta gav mig hopp.
"Jag är ledsen, men ni båda ska dö." sa hon med ett flin som fick mig att rysa av obehag och det lilla hopp jag hade försvann.
"Jag hade tänkt att vänta med att döda dig så Alice skulle hinna ner till Volterra men så ångrade jag mig plötsligt, jag undrar varför." sa hon låtsades att se fundersam ut. Jag blängde på henne men insåg att hon faktiskt hade rätt. Varför hade Jacob bestämt sig för att rädda mig? Nu hade han kunnat ligga tryggt i sin säng och sova men nu skulle dö. Dominic var säkert enormt stark och om det var så som Joan sagt så skulle han dö sen efter matchen med Dominic. Joan var framme hos mig på en sekund och hon stod farligt nära mig. När jag försökte backa tog hon tag i bakhuvudet på mig och pressade mig mot hennes ansikte.
"Var inte rädd. Jag tänker göra det snabbt. Du hinner inte ens blinka och du far iväg till en fin plats, vem vet kanske himlen." sa hon och såg plötsligt ut som om hon var någon helt annanstans. Hon såg drömmande ut. I bråkdelen av sekund fick jag en impuls idé. Givetvis resulterade det till att när jag snabbt - enligt en människa - slog bort hennes hand och hann springa en meter och att Joan snabbt fick tag i min arm och hon liksom drog mig tillbaka på ett konstigt sätt som fick mig att skrika av smärta eftersom det gjorde så ont.
"Regel nummer ett, försök aldrig att smita från en vampyr, det tjänar inget till ska du veta." väste Joan irriterat. Jag kunde inte svara på grund av smärtan i min arm. Då hörde jag plötsligt vrål.
"Nej!" mumlade Joan och hon tittade på något med livrädd blick. Hastigt vände jag blicken mot det hållet som hon tittade åt och fick syn på ytterligare en varg, grå! Precis då såg jag den gråa vargen slita huvudet utav Dominic. Till min lättnad såg jag att inte Jacob var skadad utan han höll på att springa efter någon. Först då la jag märke till att Joan hade släppt min arm och försvunnit. Jag hörde Joan skrika till alltså måste Jacob ha fått tag i henne och den gråa vargen rusade efter dem för att hjälpa Jacob att döda Joan. Det blev läskigt tyst då Jacob slitit huvudet utav Joan. Jag vågade knappt andas. Inte utav rädsla utan av osäkerhet. Hade de verkligen lyckats döda de två vampyrerna bara så där? Jag måste verkligen ha tagit fel på vargarnas styrka egentligen. Min blick föll på Dominics huvud som låg en meter ifrån kroppen. Hans ögon stirrade på och munnen var vidöppen. Jag hade inte hört honom skrika, kanske hade inte hunnit det. Jag kände nästan dåligt samvete men så skakade jag av mig tankarna, hur kunde jag tänka så egentligen?
"Bella?" jag tittade upp och såg på Jacob. Nu stod han där i sin människokropp med shorts på. Jacob såg oroligt på mig och han väntade på att jag skulle svara honom. Jag nickade svagt, jag hade inte förstått än att de var döda, att Jacob kommit för att rädda mig.
"Är du oskadd?" hörde jag ytterligare en röst och jag såg Paul. Så det var alltså han som hade hjälpt Jacob. Jag blev nästan lite rörd, jag och Paul var väl inte riktigt världens bästa vänner eller så och nu hade han kommit för att hjälpa mig. Eller så var det för att hålla Jacob vid liv. Men det spelade ingen roll, vi levde allihop.
"Ja, jag är oskadd." sa jag och log. Jag lyfte upp min arm för att visa det men då smärtade det till och jag kved till. Jacob tittade oroligt på mig och gick fram till mig. Vi båda tittade på min arm som stod i någon konstig vinkel och om gjorde det verkligen.
"Wow, du har brutit handen eller något, bäst om Carlisle tar en titt eller vill du att jag ska ta dig till sjukhuset?" sa Jacob och en glimt utav retfullhet syntes i hans ögon.
"Carlisle." muttrade jag och började gå mot utgången.
"Det var så lite, du behöver inte tacka för något." sa Paul när de båda killarna gick bredvid mig. Jag fnissade lite, ja de var verkligen värda ett stort tack.
"Tack killar, även om det var idiotiskt och att Jake var på väg att dö, så tackar jag er stort." sa jag glatt. Jacob fnös till och Paul skrattade. "men hur visste ni att jag var här egentligen?" frågade jag sedan. Jag hade inte alls tänkt på det där innan men nu blev jag nyfiken.
"Bella, det var det som var planen ju. Berättade inte spågumman för dig?" sa Jacob och såg frågande upp. Jag stannade hastigt upp. Både Paul och Jacob stannade hastigt och tittade förvånat på mig.
"Du kan inte mena allvar?" sa jag och tittade ursinnigt på dem. Jag kunde inte förstå det. Hade Edward och Alice bestämt sig för att offra Jacob för min skull, hur lågt var inte det? Snabbt avfärdade jag Jacobs förvånade min och fortsatte irriterat att gå mot dörren. Varken Jacob eller Paul sa något utan förvirrat följde de efter mig. Jag fick kliva över Joans kropp.
Vad mitt dåliga humör kom ifrån var jag inte säker på men jag ville bort ifrån detta ställe som jag varit på ett par dagar, min arm värkte och jag var arg på Edward. Jag var säker på att det inte hade varit Carlisle idé för så dum var han inte. Bara Edward skulle offra någon annan för att rädda mig, förbannade vampyr tänkte jag irriterat för mig själv.
”Hur orolig är Edward på en skala?” sa jag frågande. Jacob såg ut att inte ville vilja svara på den frågan och jag förstod inte riktigt varför.
”Han gjorde sönder äum, hans säng, och allt i hans rum...synd nu kan ni ju inte använda den sängen mer.” sa Jacob och det såg inte alls ut som om han tyckte att det var synd, mer glad åt det.
”Bäst att vi tar oss hem då.” mumlade jag och funderade på hur jag skulle kunna skälla ut Edward på bästa sätt.
That's What I Am - Part 9
Det fanns inte så mycket för mig att göra. Jag åt och jag sov. Den enda underhållningen jag hade var den stora platt teven där det fanns så många kanaler att jag inte ens orkade att titta efter. Så för det mesta låg jag i min säng och gjorde ingenting. Jo visst funderade jag väldigt mycket på vad som hade hänt och varför det hade hänt. Jag tänkte ofta på Edward men mina tankar flög oftast i väg bort till Jacob. På hur det skulle varit om allt hade varit innan jag och Alice åkte till Seattle för att shoppa. Då hade jag kanske varit hos honom i La Push nu och skrattat och haft kul. Jag tänkte på hur lika Edward och Jacob faktiskt var. Även om de hatade varandra, var utav två helt olika sorter. Men de båda hade ett sätt att älska. De båda älskade livet, trots att det visade det på olika sätt. Edward visade all kärlek till mig,han uppskattade allt och alla och visade sig inte bäst. Jacob visade kärlek till allt genom att skratta, skämta och leka. Både Edward och Jacob försvarade det dem älskade något så otroligt. Sen var det så förbannat lågsinnade. Jag for upp ur mina funderingar då dörren flög upp och jag satte mig hastigt upp. Joan kom rusande mot mig och hennes blick var hatisk. Dessutom var hennes ögon mörkt röda, nästan svarta, hon var törstig. Automatiskt förflyttade jag mig bakåt. Rädslan hade ännu inte hunnit ikapp mig men den var inte långt därifrån. Joan stod och såg på mig ursinnigt och jag började undra om jag hade gjort något.
"Jag klarar inte detta längre. Du får ringa Alice Cullen och säga att hon har tills i morgon på sig att åka ner till Volterra, befinner hon sig inte där ryker ditt liv. Jag och Dominic väntar inte mer än så här, du luktar underbart." sa Joan och tittade allvarligt på mig och jag tittade skräckslaget på henne och mitt hjärta klapprade värre en vanligt, ja nu hade rädslan hunnit ikapp ikapp mig.
"Tur för dig att den där andra killen fanns, trots att han inte smakade lika gott som du skulle göra var han ändå en stor tröst." fortsatte hon, hon kunde ha sagt mer men mer hörde jag inte. Hade de dödat Tyler? hur kunde min människovän dödas utav vampyrer. Vem skulle stå på tur sen då? Jessica, Ben, Angela? Eller så var det jag. Vem det nu än var så skulle någon försvinna tack vare mig. Det hände så mycket livshotande saker efter att jag blivit tillsammans med Edward. Jag klandrade ingen annan för det, bara mig själv.
Joan sträckte fram en telefon till mig och sedan gick hon ut ur rummet. Med darriga fingrar knappade jag in Alice mobilnummer. Jag kunde egentligen ha ringt hemnumret men eftersom det var just Alice jag ville prata med så var detta bäst ansåg jag. En signal gick och sedan hörde jag Alice osäkra sopranröst, som om hon var rädd att det var någon annan ringde.
"Alice, de har dödat Tyler, jag står på tur och jag vet inte alls vad ska göra." sa jag snabbt, jag kunde inte veta när Joan skulle komma och inte låta mig prata mer. Det var tyst ett tag och jag undrade ens om Alice var kvar.
"Du måste tjäna tid. Vi har en plan men vi kan inte göra något för än i natt." sa Alice när hon äntligen tog till orda.
"Vad ska jag göra då?" pep jag fram och jag kände mig väldigt hjälplös.
"Det var smart att du inte berättade vad jag hade för kraft egentligen. Men skulle du kunna berätta andra grejer. Jag har tagit reda på att kvinnan älskar att prata skvaller och hon vill gärna få reda på mycket. Utnyttja det. Du klarar dig till i morgon, jag har sett dig, Edward kommer nu och jag måste gå." sa Alice snabbt och sedan hörde jag klicket när hon la på.
Jag satt med mobilen i handen och insåg att jag skulle kunna ringa vem jag ville nu, men vem det skulle vara, det hade jag ingen aning om. Jag fick en stor lust att ringa Jacob och bara höra hans röst men jag vågade inte riktigt det, risken att Joan fick reda på att jag pratade med honom och att hon skulle börja ställa allt för många frågor var alltför stor så jag lät bli. Tur var väl det att Joan kom in. Hon tittade misstänksamt på mig men sa inget. Hon var väl törstig eller något för det. Snabbt passade jag mobilen till henne för att både underlätta det för mig och för henne, alltså så hon inte skulle törsta ihjäl efter mig eller något.
”Var är Dominic?” kunde jag inte låta bli att frågade. För om han hade varit här kunde hon väl bara gå ut och jaga en människa, eller var det så att hon funderade på att faktiskt döda mig nu.
”Hans tur att jaga.” mumlade hon och granskade mig. Sedan såg det ut som om hon tänkte säga något mer men hon skakade på huvudet och gick ut ur rummet och stängde den. Kvar satt jag på soffan och kände mig lika ensam igen som jag precis gjort innan. Jag bestämde mig för att sova ännu mer. Det tog ett bra tag för mig att lyckas stänga av tankarna och låta sömnen ta över, tack och lov var det inga läskiga drömmar om röda ögon och blod som störde mig denna natten. Plötsligt satte jag med ett ryck. Jag hörde dunsar, skrik och slag. Jag grep tag i täcket och pressade det mot mig. Kanske bråkade Dominic och Joan, som de brukade. Mer än så hann jag inte fundera innan dörren slogs upp och ingen mindre än Jacob stod där med ursinnig blick. Jag trodde inte att jag såg mina ögon och jag gnuggade mig ögonen och tittade extra noga. Men där stod Jacob Black, fullt levande. Visserligen naken vilket hade vittnat att han precis varit varulv.
”Skynda dig Bella. Jag tror inte att jag dödade henne, hon är säkert bara medvetslös!” väste han och tittade stressat på mig. Jag vet inte hur jag lyckades att ta mig på fötter men vips stod jag bredvid honom och han tog min hand och började att leda mig framåt. Jag hade inte tänkt på att vi varit i en lyxlägenhet, men lägenheten var stor och luftig. Jag skulle precis säga något till Jacob när två vampyrer kom emot oss i full fart, Joan och Dominic!
That's What I Am - Part 8
Hela tiden var jag rädd att Alice gått över till Volturi och att Dominic och Joan skulle komma för att göra slut på mig eller Tyler. Men de dödade varken mig eller Tyler. Även om jag inte fick prata med Tyler och han knappt vågade titta på mig kände jag ändå hur skönt det var att ha honom i närheten i alla fall.
Plötsligt öppnades dörren och Dominic kom in och i handen höll han en telefon som han sträckte ut till mig.
”Det verkar som Edward Cullen vill byta några ord med dig.” sa Dominic och flinade mot mig. Jag for upp ur sängen och skyndade mig fram mot telefonen för att ta den. Men han drog bort precis då jag skulle ta den. Jag tittade bedjande på honom.
”Ge hit den.” sa jag och tittade på honom. Men han bara flinade mot mig.
”Jag tror Edward har allt tid i världen att vänta på att få prata med dig, var inte orolig...fast så kanske jag råkar att trycka på fel knapp och då bryts linjen… och sen råkar jag kanske slänga ut telefonen ut genom fönstret” sa Dominic och låtsades att se fundersam ut. Men så log han lite vänligare mot mig och gav mig telefonen.
”Fem minuter.” sa han och gick sedan ut ur rummet. Snabbt tog jag telefonen och tryckte den mot mitt öra.
”Hallå?” Sa jag andlöst.
”Bella?” hörde jag Edwards vackra men ändå så oroliga röst. Jag blundade av lättnad och kände mig genast tryggast i världen. Snabbt gick jag mot dörren och stängde den. Inte för att vampyrerna inte skulle höra mig då.
”Gör som jag säger nu, säg bara ja eller nej, inget annat.” sa Edward sedan. Det där han sa fick mig att tänka på vad som hade hänt med James, han hade sagt precis samma sak för att Alice och Jasper inte skulle höra mig. Smart tänkt utav Edward, han ville inte att Dominic och Joan skulle höra vad han skulle säga, som de skulle kunna lista ut med mina svar.
”Ja.” sa jag därför och satte mig på sängen och tryckte telefonen hårdare mot örat.
”Jag vet inte alls vad som hände, jag såg honom, när han tog dig och du anar inte hur länge jag och Alice sprang efter och jag var precis på väg att slänga mig på honom men det var som glas i vägen.” pratade Edward på. Allt det där hade jag hört fast i en annan version.
”Jo.” sa jag, något annat kunde jag ju inte säga. Jag kunde ju inte förklara vad Joan hade för gåva.
”Är du skadad? Ja eller nej?” sa han och lät väldigt orolig, nästan otrevlig.
”Nej.” sa jag snabbt och förbannade honom i några sekunder över att jag inte fick säga något annat än detta.
”Hur som helst Bella...vi vet var du är någonstans och vi kommer att rädda dig fortare än du anar. De kommer inte döda dig. Alice kommer inte gå över till Volturi och så länge hon inte gör det får de inte döda dig, håll ut, lova mig det.” sa Edward. ”Jag tror att vargarna kan hjälpa oss. Carlisle och de andra har kommit hem och de håller på prata med flocken, vi kommer. Jag älskar dig och jag förstår inte alls hur detta kunde hända.” fortsatte Edward och jag märkte hur fort han pratade, som om han var beredd på vad som faktiskt hade hänt. Det var nog ingen egentligen. Så öppnades dörren och Joan kom in och hon flinade mot mig.
”Jag måste gå Edward. Jag älskar dig.” mumlade jag snabbt och sedan tog telefonen i från mig och jag såg hur hon kastade ut den igenom det öppna fönstret.
”Oops, det var visst den enda telefonen vi hade.” sa jag och spelade förvånad. Jag blängde argt på henne men samtidigt började en strimma hopp väckas i mig. Edward skulle rädda mig, de andra från familjen Cullen var hemma och vargarna skulle hjälpa dem. Jag blev nästan rörd utav det hela.
”Ska vi prata skvaller?” sa Joan och log mot mig snabbt och satte sig bredvid i sängen. Jag höjde på ögonbrynet och förstod ingenting alls. Vad pratade hon nu om egentligen? Jag såg hur hon rynkade näsan åt mig.
”Jag förstår inte hur de står ut med din underbara doft, den är inte som alla andras...” sa hon. Jo det där hade jag hört innan.
”Du behöver inte sitta här?” föreslog jag henne då jag började känna att det faktiskt var lite obehagligt att hon henne bredvid mig faktiskt.
”Hm...tur för dig att jag har ätit tre delikata människor innan.” sa hon och verkade inte göra någon större notis på vad jag sagt till henne. Jag suckade. Kunde hon inte bara komma till saken?
”Vad har den där Alice för gåva egentligen som gör att Aro vill åt henne så mycket egentligen?” frågade Joan efter en stunds tystnad. Jag förvånades över att Dominic och Joan inte ens hade fått reda på varför de skulle utföra detta uppdraget.
”Varför frågar du inte Aro det själv?” sa jag smått irriterat. Jag ville inte sitta här och förklara vad Alice hade för gåva egentligen, tänk så avslöjade jag något som kanske skulle kunna förstöra för de andra.
”Åh du anar inte hur mycket vi frågat, men ha säger att vi får reda på det när det är dags.” sa hon och suckade.
”Då är det väl som det ska vara?” sa jag och hoppades på att hon skulle nöja sig med det. ”Ärligt talat vet jag inte riktigt vad hon har för gåva. Den är ganska komplicerad. Hon kan typ se bak i tiden. Se eh...vad som hänt. Hon visste till exempel om vad jag fick i tvåårs present av min farmor.” ljög jag. Det var väl lika bra att jag kunde förvilla bort henne lite. Så skyddade jag i alla fall Alice lite, hoppades jag.
”Ja men då förstår jag verkligen varför Aro vill ha en som kan titta bak i tiden. Gud vad coolt, och jag som tycker att min gåva är cool...” sa hon och jag kunde höra hur hon förundrades utav Alice gåva. Då skulle hon verkligen veta vad Alice hade för gåva egentligen.
”Edward då?” sa hon sedan och tittade upp på mig. Jag suckade tungt.
”Han har ingen, det är bara Alice som har det.” fortsatte jag att ljuga på. Vad det skulle innebära sedan vågade jag inte ens tänka på.
”Jaha, det var kul att prata med dig Bella, det borde vi göra oftare.” sa hon och klappade mig lätt på kinden innan hon reste sig upp för att gå ut ur mitt rum. Halvvägs stannade hon och tittade på mig.
”Jag hoppas att Alice snart inser hur bråttom hon har med att gå med. Vi kan döda dig när som helst.” sa hon och jag kunde höra undertonen utav en varning. Jag vågade inte ens titta på henne utan tittade ut genom fönstret och jag hörde hur hon försiktigt stängde dörren.
That's What I Am - Part 7
Jag slog försiktigt upp mina ögon. Mitt huvud dunkade värre än vanligt och när jag lyfte upp handen för att ta mig för det stället jag kände smärtan i huvudet var det en stor bula. Jag hörde viskande röster som ”Vi klarade det Dom.” och annat som jag inte hörde. Men rösterna kände jag inte igen, inte en enda lät som Edward eller Alice ljusa röst och det skrämde mig. Jag tittade mig omkring där jag var och upptäckte att jag låg i en säng. Någon hade omsorgsfullt bäddat ner mig i en säng med ett dussintal täcken och kuddar. Trots fläkten i rummet så var det varmt och jag fick slingra mig ur filtarna för att inte kvävas utav värmen. I rummet var det ljust och ett stort fönster skvallrade om att jag var i Seattle. Jag kände igen mig klart och tydligt, här hade jag och Alice precis varit, eller nästan. Vi hade varit hemma för att prata med Edward och så...sen så mindes jag inget mer utav vad som hade hänt. Snabbt ställde mig upp men det skulle jag inte ha gjort, jag kände yrslen och vacklade till. Jag tvingade mig själv att sätta mig ner i sängen för att inte ramla ihop. Jag tog ett par djupa andetag innan jag gjorde ännu ett försök. Denna gången lyckades jag bättre. Med stela ben gick jag fram till fönstret för att titta ut mer noggrant ut.
”Ah, du har äntligen vaknat.” hörde jag plötsligt en röst bakom mig och jag vände mig hastigt om. Jag hade inte märkt att någon kommit in i rummet eller hade personen varit inne här hela tiden? Jag tittade på mannen som kommit in i rummet. Jag kände genast igen honom. Även om jag inte sett honom framifrån på cafét så hade denna mannen exakt samma kroppsbyggnad som honom och hans hår var identisk. Självklart såg jag att det var en vampyr, en med röda ögon och jag svalde. Hur kunde detta ske? Hade jag inte varit med Edward, skulle han inte ha skyddat mig då? Men kanske var han här.
”Vad är detta?” sa jag till mannen och slog ut med armarna. Jag var mer nyfiken än rädd och jag hoppades inte att det skulle få sina konsekvenser senare.
”Åh, jag glömde visst att presentera mig själv. Mitt namn är Dominic en snart blivande medlem i Volturi, jag har förmågan att beordra andra, med andra ord få dem att göra vad jag vill men lyckades dessvärre inte med dig, varför?” sa han. Frågan han ställt lät inte som en fråga utan mer ett påstående som jag inte hade någon vidare lust att svara på.
”Och jag är Joan, även jag är blivande vampyr i Volturi tack vare min skölden jag har. Alltså att ingen kan komma förbi igenom mitt skal om jag så önskar.” hörde jag plötsligt ännu en röst som jag kände igen. Kvinnn jag krockat med innan. Enda skillnaden var att nu var hennes ögon alldeles blodröda, och hon såg ut att vilja slänga sig över mig med en gång.
”Dom, är du säker att på det var just henne vi skulle ta? Känner du inte hennes doft, hon doftar juvligt, låt oss ta en smakbit.” sa Joan och tittade hoppfullt på mannen. Han höjde handen.
”Var lugn, Joan. Detta är rätt flicka och snart kommer Aro att få sin Alice och då kan vi döda henne.” sa Dominic och log elakt mot mig och det fick mig att svälja. Nu förstod jag vad Alice pratat om innan. Men varför var jag här? Men så kom jag på det, antagligen hölls jag i gisslan. Jag var lockbetet som skulle få Alice att gå med i Volturi. Edward skulle tvinga henne till det för att få tag i mig och det skrämde mig rejält. Jag ville inte att Alice skulle gå över till den ”mörka” sidan. Det var ju Dominic och Joan ett stort bevis på.
”Är Alice här?” sa jag dumt efter en stund. Självklart var hon inte det men jag ville bara vara säker.
”Nej, hon är hemma med din älskade. Du skulle sett hans min när han såg mig. Och oj vad han jagade mig men tur var väl det att Joan hade sin sköld, han sprang rakt på den och flög bakåt flera meter, lönlöst.” sa Dominic och flinade stort.
Jag kände hur ilskan blossade upp när han berättade vad som hade hänt. Jag kände att jag ville göra sönder något nu genast.
”Vi fick i uppgift från Aro att se till att du mådde bra, något du är sugen på? Vi har köpt massor med människomat. Tyler, maten till Bella!” ropade Joan och en välbekant kille kom in. Jag spärrade upp ögonen och han spärrade upp sina ögon och tappade brickan med maten. Det där var Tyler! Den mörkhyade killen som varit nära på att köra över mig för ett tag sedan, Eric och Mikes bästa vän.
”Åh din idiot.” morrade Dominic och var framme hos honom på en sekund och tog upp brickan med maten och satte den på mitt nattduksbord.
”Sköter du dig inte bättre så får jag ta och döda dig.” sa Dominic och spände blicken i honom. Tyler nickade skräckslaget och lommade sedan iväg.
”Nå nu ska vi låta Bella äta ifred, se till att göra det. Det vore ju synd om Edward fann en död Bella.” skrattade Joan och drog med sig Dominic ut mot dörren och lämnade mig ensam.
Jag svalde hårt. Jag försökte reda ut tankarna. Aro hade sänt ut Dominic och Joan till Forks för att få Alice att gå med i Volturi, de hade i sin tur satt mig i gisslan så Alice självmant skulle gå med dit. Aro ville att de skulle behandla mig bra men ändå skulle de få döda mig när de utfört sitt uppdrag. Sen så hade de tagit Tyler för att servera mig, antagligen skulle han också dödas senare. Allt var i en enda stor röra nu och jag gillade det inte alls. Jag fick plötsligt en stor längan till Edward men jag visste inte om jag någonsin skulle få träffa honom igen. Eller Alice. De här två vampyrerna skulle kunna tappa kontrollen på en sekund och döda mig på en gång, bara för att de blev törstiga. Nu kunde exakt vad som helst hända.
Vad tycker du om kapitlet? Är det för överdrivet? Jag menar, händer det för många orealistiska saker?
That's What I Am - Part 6
Alice parkerade smidigt in den gula porschen bakom Edwards silvriga Volvo. Jag hade redan knäppt upp bältet, redo för att gå ut och möta familjen Cullen. Tillsammans så sprang vi in. Eller Alice i sin takt och jag min. När jag kom in i hallen möttes jag av Edward. Det gick inte att se om han var orolig. Istället log han varmt mot mig och omfamnade mig med en kram och kyss. Sedan så skrattade han lätt och jag tittade undrande på honom.
"Vad har hänt idag som gör att Alice rabblar upp finska nationalsången i tankarna?" frågade Edward. Jag öppnade munnen för att förklara för honom men så kom jag på att Alice säkert haft en baktanke med att inte säga något så jag stängde på munnen och skakade på huvudet. Nu var det Edwards tur att öppna munnen men han inte säga något innan Alice kom till hallen.
"Var är alla?" sa Alice lite irriterat. Edward gav henne en förbryllad blick.
"De stack alla för att jaga, de blir borta till tisdag, de skulle hälsa på i Alaska. Det sa de igår och du ville inte med för att du skulle shoppa med Bella och jag ville vara hemma bara för att få vara med henne. Alice vad har hänt?" det sista sa han med en suck. "och jag visste inte ens att du kunde kinesiska nationalsången." sa Edward och flinade. Alice höjde på ögonbrynet och en rad med svordomar kom ifrån henne. Jag bara gapade, jag hade aldrig hört henne svära så här mycket innan. Familjen Cullen svor aldrig och så kom Alice med detta. Jag hade inte märkt att Edward lämnat platsen bredvid mig, han stod bredvid Alice. Hans händer var placerade på Alice och när han tog till orda var hans röst mjuk men ändå samlad och en ton av oro hördes.
"Vad är det som har hänt som är värd alla dessa svordomar. Jag är här, Bella är här och inget kommer att hända, sluta tänk på svordomar och berätta innan jag blir tokig." jag nickade åt det han sa och skyndade mig fram till dem för att ansluta mig till samtalet. Båda två blev tysta för ett tag och jag undrade vad det var som hände. Lyssnade Edward på hennes tankar just nu? Berättade hon allt för honom i tankarna, varför fick inte jag veta något?
Så såg jag hur Edwards grepp om Alice armar stelnade till och han fick den där sammanbitna minen som visades att fara var på ingång.
”Edward? Alice...vad står på.” sa jag uppjagat. Jag ville veta just nu. Det var som om Edward inte tänkt på att jag faktiskt stod där för han tittade hastigt på mig och gav mig en förbryllad blick och sedan släppte han greppet om Alice armar och omfamnade mig istället.
”Ingen fara, Bella.” mumlade han och kysste mig på min hjässa.
”Sluta ljug för henne.” muttrade Alice bakom honom och sedan var hon borta. Försiktigt lirkade jag mig bort från Edwards grepp och tittade anklagande på henne. Vad var det nu han inte ville berätta för mig?
”Den där kvinnan du stötte på idag har kontakt med Volturi. De vill åt något som jag aldrig kommer att tillåta.” sa han och morrade nästan till. Jag svalde. Var det jag som var i fara eller var det kanske så att Alice var i fara?
”Fortsätt.” manade jag på honom.
”Hur som helst...Volturi vill åt Alice nu, de behöver hennes gåva och de är beredda att göra vad som helst för det. Därför sände de den kvinnan för att spionera...det är det Alice har sett, men sedan var det svart.” sa Edward. Jag spärrade upp ögonen. Ville Aro åt Alice? Varför? Till vad? De var så många frågor som virrade i mina tankar och jag kunde inte förstå vad allt gick ut på. Jag var inte lika insatt i det hela. Eller jag visste att Aro ville ha Alice för hennes gåva men han kunde ju inte tvinga henne komma över till Volturi, eller? Vilken del hade jag missat. Edward hade pratat om Volturi som ”poliser” för vampyrerna och att de faktiskt var rätt snälla...de gjorde bara vad de skulle. Men han hade aldrig sagt att de var elaka. Var det de som var sanningen?
”Jag kör hem dig Bella, det börjar bli sent nu.” påminde Edward mig och hans röst lät helt vanlig. Men hans ögon sa något helt annat. Jag ville inte protestera nu när båda Edward och Alice var så oroliga.
”Gå ut till bilen så länge, jag ska bara prata med Alice kort.” mumlade han och gav mig en snabb kyss på pannan innan försvann upp mot trappan. Jag förundrades som vanligt över att de försvann så snabbt.
Lite förvirrat vände jag mig om mot dörren. När jag kom ut märkte jag hur kallt det plötsligt hade blivit och jag huttrade till i sommarklänningen och jag önskade att jag haft mina vanliga kläder istället. Jag gick med snabb steg mot Edwards silvriga volvo och satte mig på fören för att invänta honom, kände jag honom rätt skulle han komma om endast några sekunder. Plötsligt hörde jag hur det knakade till i buskarna bakom mig och jag kunde inte låta bli att hastigt vända mig om för att kolla vad det var som lät men såg inget. Så jag började istället att vissla lite lågt och undrade om Edward inte skulle komma snart. Så såg jag honom äntligen komma ut genom dörren och han log mot mig. Men så såg jag hur hans leende snabbt skiftade från ett leende till ett förskräckt o. Och jag såg hur han tog sats för att springa mot mig. Jag förstod inte något, varför var Edward så förskräckt? Jag hade aldrig sett den minen. Så jag vände mig hastigt om och skrek till när jag fick se ett par röda ögon komma farandes mot mig. Sen så blev allt svart!
Vad tyckte du om detta kapitlet?
That's What I Am - Part 5
Alice gick med långa steg mot bilen och jag fick springa för att påminna henne om dagens inköp vi stoppat in en box för att vi inte skulle behöva tänka på det, Alice hade verkligen tänkt på allt hon. Alice vände sig om innan jag ens hunnit fram till henne.
”Vi får ju inte glömma kläderna." sa hon och fick fram ett halvhjärtat leende. Jag nickade och vände mig om för att gå mot det hållet som boxen var.
"Egentligen borde vi inte vara så oroliga, men det som skrämde mig mest var att jag inte kunde se någon framtid." nästan viskade Alice trots att det knappt var några människor på gatan vi gick på. Jag nickade lite förvånat, jag förstod inte riktigt vad hon menade med det men sa inget. Alice gick förbi och gick återigen med din snabba takt. Och jag fick återigen halvspringa för att hänga med i hennes tempo. När jag kom ifatt henne var hon redan framme vid boxen och höll på att låsa upp den. Ut ur boxen drog hon fram tre påsar med ett par alle i varje, hon drog fram fyra stora påsar med bara kläder i. Charlies pengar hade inte ens räckt till ett par skor utan de hade fått täcka ett halsband Alice absolut tyckte att jag skulle ha. Hon gav mig de tre påsarna med skorna och tog resten själv.
Sedan så började vi att gå mot bilen. Det var som om Alice hade noterat att jag inte alls hängde med eftersom hon gick i min takt. Hon log mot mig och verkade nästan ha glömt bort att mannen och det var jag glad för. Jag gillade inte när Edward och de andra var oroliga för något, det var lite som om de glömde bort mig trots att det var mig de var oroliga för. Även om jag nu var överdrivet klumpig och hade reflexer som motsvarade sten så behövde de inte vara så oroliga ansåg jag.
”Bella, jag går i din takt och ändå ligger du efter” hojtade Alice. Jag tittade förvirrat upp och såg att Alice hade kommit ungefär tio meter framför mig och jag nickade och ökade på stegen. Ivrig som jag var över att hänga i kapp henne märkte jag inte kvinnan som stod framför mig. Precis som Alice ropade ”Se upp!” gick jag rakt in i kvinnan. Smällen fick mig att ramla bakåt av chock. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var annorlunda. Kvinnan gav mig ett varmt leende och böjde sig ner sträckte fram sin hand för att hjälpa mig upp..
”Ursäkta mig, åh så klumpig jag kan vara då.” ursäktade kvinnan sig och skrattade lite generat. Jag höjde på ögonbrynet, var det inte jag som hade gått in i henne? Det lät mera logiskt. Jag tittade upp på kvinnan och min blick fastnade på hennes ansikte. Hon hade chokladbruna och pigga ögon som tittade nyfiket på mig. En näsa som var lika symmetrisk som Edward och de andra vampyrerna. Hennes läppar som var fylliga var vackert formade efter hennes spetsiga haka, i högra kinden hade hon en smilgrop som syntes tydligt när hon log mot mig. Hon var så vacker, lika vacker som Alice och... jag hajade till. Kvinnan var lika vacker som de andra kvinnliga vampyrerna och hon var lika vackert blek som en vampyr. Då kände jag mig inte alls lika förtrollad snarare räddare. Även om kvinnan hade bruna ögon och såg snäll ut så kunde hon vara en ond vampyr. Jag kom snabbt på fötterna utan att ta emot hennes hjälp. Inte för att vara elak, jag visste bara inte vad som skulle hända om jag berörde kvinnan.
”Det gör inget. Det var mitt fel.” mumlade jag och tittade ner i marken. Sedan skyndade jag mig generat och skrämt därifrån henne, mot Alice. När jag kom fram till henne hade jag fortfarande blicken nere i på den asfalterade vägen. Jag kände hur Alice grep tag i min hand och började dra mig bort. Alice handslag var hårt, kallt och väldigt stelt, Alice var orolig. Jag funderade på varför hon inte hade gått fram för att hjälpa mig, det skulle hon ha gjort i vanliga fall, men hon ansåg väl att jag kanske skulle klara mig själv lite eller så insåg hon också att den vackra kvinnan också var vampyr som kanske var ond kanske rentav dödade människor.
”Snälla Bella...jag vill hem.” sa Alice med en skärrad röst och drog mig hårdare och jag skakade lite på huvudet för att få ordning i mina tankar som virrades hit och dit i hjärnan. Så fort vi kom fram till bilen puttade Alice nästan in mig i bilen och hjälpte mig snabbt på med bältet innan hon for över till andra sidan väldigt snabbt, hon hade blivit som ett suddigt streck. Jag hoppades inte att någon människa hade sett henne i det läget. Plötsligt påmindes jag om vad detta faktiskt liknande. En gammal händelse. Då när James jagade mig och ville döda mig, då hade Edward varit lika uppjagad som Alice var nu och då hade det varit farligt på riktig, alltså måste detta verkligen vara farligt. Jag ryste till och tittade automatiskt på silverbettet som satt sig på min arm. Skulle jag få ett nytt bevis på hur onda vampyr faktiskt kunde vara? Jag ville inte alls tänka så egentligen. Jag ville inte tänka på att Edward eller Alice kunde vara onda, för det var de ju inte. Varför kunde inte alla leva som de gjorde? Men så påmindes jag om att det faktiskt var samma sak som för oss människor som var ”riktiga” vegetarianer.
> ”Jag kunde inte gå fram till dig när du var med kvinnan. Det var som något stoppade mig. Du vet som glas, man ser igenom det men man kan inte gå igenom det.” sa Alice uppjagat. Jag spärrade upp ögonen. Något som stoppat Alice från att komma fram till mig? Ja det förklarade ju vissa saker samtidigt som ett dussintal frågor dök upp i huvudet.
”Alice, ser du något?” sa jag och tittade hoppfullt på henne, kanske så skulle hon göra det.
Alice blev tyst ett tag. Jag tittade på henne hela tiden, ville hela tiden vara beredd på vad hon skulle säga. Jag kunde inte låta bli att faktiskt hålla tummarna för att hon hade något att säga.
”Det är en man och en kvinna. De pratar med...två barn…” sa hon och tystnade ett tag men snart hördes sedan morrade hon till och hon tog ett krampaktigt grepp om ratten. Jag nickade uppmuntrande mot henne för att hon skulle fortsätta men jag vågade inte säga något som skulle mana på henne.
”Varför...Jane och Alec.” muttrade hon. Det lät inte som en fråga utan mer ett påstående.
Det var som en tung sten föll från mitt bröst när hon berättade det. Om Volturi hade med saken att göra så skulle det inte hända någon fara, då hade de kontroll på allt, hoppades jag. Men varför verkade Alice fortfarande så orolig och bet mig lätt i läppen.
”Är inte det bra?” frågade jag osäkert till sist. Alice såg ut att inte veta om hon skulle nicka eller om hon skulle skaka på huvudet men nickade och sen skakade på huvudet, det där gjorde mig ännu mer förvirrad.
”Det är bra att Volturi är i farten, men inte det erbjudandet mannen och kvinnan ger, jag berättar när vi kommer hem, vill inte säga det två gånger.” sa Alice. Plötsligt såg jag det i henne ögon. Även om jag visste att Alice var orolig så såg jag det, hon var livrädd!
[Kommentera gärna, jag blir så glad då]
That's What I Am - Part 4
Alice tog ur hennes ganska stora handväska fram en liten mindre, röd skinnväska och räckte den till mig. Tacksamt tog jag emot den och la ner den tomma vattenflaskan i väskan. Hon rynkade på näsan, tydligen ville inte inte alls att jag skulle göra det. Hon tog ett steg fram och öppnade väskan och tog fram flaskan.
”Sådan här skit kan du ju inte gå med.” sa hon lite irriterat och slängde den i närmsta papperskorg. Jag höjde på ögonbrynet men sa inget. Alice vinkade åt mig att komma och jag började att röra på mig i riktning mot en utav de alla affärerna.
”Vad vill du ha först? Skor? Bra då tar vi det först” sa Alice utan att vänta på svar av mig och det var jag glad för. Jag hade inte kunnat bestämma det där ändå.
Vi kom in i en liten affär med massor med skor på hyllorna. Jag vågade inte titta på de märken skorna hade. Jag visste att de alla var dyra så jag vågade inte heller titta på prislappen.
”De här skorna ser väl bra ut?” sa Alice och sträckte på sig och fick tag i ett par skor och gav de till mig och gick vidare. Jag synade på skorna, tja det var ju inga sneakers i alla fall. Det var ett par skor med väldigt hög klack och dessutom lackat röda. Jag skulle synas alltför mycket om jag hade dem så nej tack. Alice kom tillbaka med två andra skor. Ett par sneakers och ytterligare ett par klackskor. Jag såg på de båda skorna och suckade lite diskret. Var hon tvungen att ta de skorna som man syntes så otroligt mycket.
”Alice? Ett par svarta, oskyldiga skor duger väl?” föreslog jag och såg hoppfull ut. Alice tittade lite besviket på mig men nickade sedan och tog de tre par skorna jag höll i min famn och satte upp dom på sin plats. Sedan såg försvann neråt mot hyllorna där de svarta skorna befann sig. Det var då jag kom på att alla skorna i affären var sorterade av färgen. Det var därför Alice hade hittat så många färgstarka och därför skyndade jag mig mot henne så hon inte skulle hinna ångra sig.
Utmattat satte jag mig på stolen på ett litet och mysigt kafé. Jag och Alice hade gått ut och in från flera olika affärer i ungefär fyra timmar och inte tagit någon paus. Alice berömde mig hela tiden, hon tyckte att jag var så duktig som orkade gå så mycket och det var väl med nöd och näppe, fötterna riktigt brände av värme nu. Jag följde Alice med blicken då hon beställde min väldigt sena lunch. Jag tittade på klockan, halv tre, tiden hade verkligen gått fort och jag undrade om Alice ville shoppa mer. Jag var då inte så sugen på det. Jag och Alice var de enda som inte satt på ute-serveringen, vi satt inne och vi hade ju våra anledningar. Alice kom emot mig och i handen höll hon ett stort glas med cola och klirrande isbitar i. Hon ställde ner den på platsen framför mig och satte sig mitt emot mig. Jag lyfte glaset och klunkade i mig så mycket att bubblorna i colan fick det att sticka till i näsan och jag fick snabbt sätta ner den på bordet för att inte spilla något då jag bröt ut i ett hostanfall. Alice tittade roat på mig och hon log.
”Du borde verkligen inte dricka det så fort.” påpekade hon.
”Hm…” var det enda jag fick fram då jag hostat färdigt. Jag satte mig tillrätta och tittade mig omkring. Plötsligt fastnade blicken på en person som jag inte märkt hade kommit in. Han satt med ryggen emot oss. Det jag såg utav hans ryggtavla var att den var alldeles spänd, som om han var nervös. Jag la märke till att det inte var något framför honom. Jag tittade upp på Alice som också hade märkt honom och hon tittade förvånat på mig men sa inget. Jag visste inte vad hon tänkte på eller om hon anade något men hon såg plötsligt väldigt spänd ut och tittade ner i bordet och trummade nervöst med fingrarna. Jag följde varenda rörelse hon gjorde och det gjorde mig stressad. Jag tittade på mitt halvfulla glaset jag hade och bestämde mig för att snabbt dricka upp den så vi kunde gå sedan. Jag ville prata med henne nu. Jag tog upp glaset och började att dricka i samma hastighet som innan men den här gången avbröt jag mig själv då jag kände det stickande i näsan. Alice tittade på mig och skakade på huvudet men sa inget mer. Jag tittade undrande på henne och sedan vände jag blicken till mannen som satt mot ryggen mot oss. Det avgjorde saken, det var något som inte stod rätt till och jag krävde att få veta. Jag drack upp det sista och reste mig sedan upp. Alice reste sig i samma hastighet som jag och nu var det hennes tur att titta undrande på mig.
”Vad gör du? Du har ju inte ens ätit och du måste äta.” sa Alice bestämt och spände blicken i mig men jag skakade på huvudet. Mina hungerskänslor var som bortblåsta och nu ville jag bort från denna obehagliga man. Eller det var väl Alice reaktion som skrämde mig mest. Men mannen avgjorde saken då han snabbt reste sig upp och försvann ut genom dörren. Både jag och Alice följde honom med blicken då han steg in i folkmängden och försvann. Först då satte vid oss båda och vi tittade förvånat på varandra. För en gång skull var det jag som var först med att prata.
”Något stod inte rätt till med dig, vad var det med honom?” sa jag och tittade på henne med både rädsla och nyfikenhet i min röst. Det tog en stund innan Alice svarade.
”Jag vet inte riktigt, han verkade väldigt skum på något sätt och jag känner på mig att han är vampyr men jag vet inte. När jag letade lite i framtiden så fann jag inget, det var helt tomt men jag fick tack och lov ingen huvudverk. Tekniskt sätt kan han inte vara vampyr men mänsklig är han i alla fall inte…” sa Alice. Det hon sa räckte för att få mig att rysa till. Inte mänsklig, det var så Alice hade sagt och en kall vind svepte plötsligt och ryste till.
”Vi borde åka hem och prata med Carlisle.” sa jag bestämt. För en gång skull så sa inte Alice emot mig utan reste sig upp. Hon gick fram till disken och servitrisen och sa något och gav henne ett par sedlar. Sedan tecknade hon åt mig att komma med ut och jag skyndade mig ut efter henne.
That's What I Am - Part 3
”Du gillar verkligen den där hunden?” sa Alice efter en liten stunds tystnad. Jag vände på mitt huvud och nickade svagt. Jo jag älskade verkligen Jacob. En värld utan honom skulle vara en värld utan en sol. Jag förstod inte riktigt varför hon frågade mig det. Hon visste väl redan att jag gjorde det? Jag tittade på henne för att se hennes ansiktsuttryck. Hon visade absolut inget, inte glädje, inte ilska eller något. Hon tittade bara rakt fram utan en min. Först trodde jag att hon var mitt uppe i hennes framtidsyner men så vaknade hon liksom upp.
”Bella? Hur mycket är du egentligen beredd att offra för honom?” sa hon sedan och tittade på mig allvarligt. Hennes fråga gjorde mig mållös och jag började att svettas. Jag kunde inte alls förstå vad hon menade, vad pratade hon om? Varför frågade hon mig detta?
”Vart vill du komma?” sa jag och var noga med att inte titta in i hennes ögon, rädd för att tappa bort mig totalt. Alice svarade inte på det utan tittade rakt fram. Jag visste inte om hon väntade på ett svar från mig eller om det bara var en utav hennes spontana frågor där hon inte egentligen väntade på något svar? Det spelade inte någon roll, det hade redan gjort min hjärna fylld med frågor och förvirrade tankar. Hur mycket ville jag offra för honom? Det hela var mycket enkelt egentligen, jag skulle kunna offra mitt liv och det spelade ingen roll vad Edward skulle säga.
”Det var inget, jag bara undrade hur mycket man är beredd att offra för en sådan som honom, jag har aldrig förstått det.” sa hon sedan. Nu var det min tur att inte svara. Inte för att jag inte hade ett svar, jag kände bara att både Rosalie och Alice förolämpade Jacob och de andra alla för mycket och det gillade jag inte alls. Det blev en väldigt kall tystnad och jag undrade var den glada Alice hade tagit vägen? Gjorde verkligen Jacob henne så irriterad? Det var nästan pinsamt.
”Alice?” sa jag osäkert men tittade inte på henne. Jag såg i ögonvrån hur Alice snabbt vände blicken mot mig men tittade sedan på vägen.
”Ja?” sa hon och jag kunde höra en liten vaksam irritation i hennes röst och jag bet mig löst i läppen och lät handen glida till dörrhandtaget för att hålla i den hårt.
”Vad är det?” nästan viskade jag, rädd för att hon skulle ha den kyliga attityden mot mig ännu igen.
”Det är inget, det känns bara som du inte vill vara med mig mera idag bara för att träffa Jacob. Du ska veta att jag verkligen såg fram emot den här dagen, men jag förstår om du hellre vill vara med Jacob...det är okej, vi kan vända” sa Alice och bromsade in bilen för att köra in i vägkanten. Jag tittade förvånat på henne. Hade hon blivit ledsen för att jag pratat med Jacob, jag förstod inget? Vad hade den gamla Alice tagit vägen? Hon som skrattade och pushade och var allmänt galen. Försiktigt lade jag mig hand på hennes arm och log varmt mot henne.
”Alice, jag ser också fram emot den här dagen, det spelar ingen roll hur många affärer vi kommer att gå i och hur ont i fötterna jag kommer att gå, jag kommer ändå ha de lika kul, bara för att jag är med dig.” sa jag och jag menade varenda ord jag sa. Det skulle faktiskt bli kul, men det trodde jag att hon reda visst.
”Säkert?” sa hon och såg genast mycket gladare ut. Jag nickade snabb och log.
”Dåså, låt oss shoppa” sa hon och startade bilen med ett ryck och jag andades ut, Alice var normal igen, tack och lov.
Tack vare Alice fortkörning så såg vi Seattles ”Välkommen till Seattle” - skylt redan efter en halvtimme. Även om vi hade haft öppna fönster som fläktat väldigt skönt var jag väldigt varmt och jag kände hur svettpärlor bröts ner för min panna. Jag väldigt tacksam över att Alice hade tvingat på klänningen. Ja hon var verkligen bra att ha i alla fall. Det var svårt att hitta parkeringsplatser inne i staden. Men eftersom Alice gett sig fasen på att vi skulle parkera där inne så hade hon faktiskt köpt sig till en privatpersons parkering, vilket inte hade blivit så billigt. Så kom jag plötsligt på att solen faktiskt sken.
”Alice solen?” sa jag frågande och pekade ut där var människor gick. Så fullt var det människor denna dagen, en solig dag befann man sig inte på stranden utan i staden och shopppade. Jag hade aldrig gillat stora folkmassor, jag var hela tiden rädd att jag skulle tappa bort mig bland alla människor och det var inte något jag ville, men nu skulle jag ju gå med Alice och då skulle jag väl inte kunna göra det?
”Jag vet, men jag tänker inte låta någon sol hindra oss. Vi ser till att vara inne i affärerna så mycket vi kan.” sa Alice och drog hur handsfacket fram ett par stora solglasögon som nästan täckte halva hennes ansikte. Sedan tog hon fram ett par svarta skinnhandskar och sjal. Hon virade sjalen runt halsen och huvudet och sedan drog hon på sig handskarna. Gällande hennes kläder så bar hon ett par svarta jeans och en söt och långärmad tunika. Det var väl tur för henne att vampyrer inte blev för varma för då hade hon väl antagligen inte alls stått ut med att gå runt idag med denna utstyrsel.
”Nå, låt oss börja, vi har en lång dag framför oss” sa hon och klev ut ur bilen. Jag öppnade snabbt dörren och följde efter henne ut ur bilen. Oj det var verkligen mycket varmare utanför än vad det var inne i bilen. Inte kunde jag heller fläkta med något eftersom det var varmare. Alice hade verkligen tänkt på allt för hon gav mig en flaska med vatten, det var så nerkylt att det nästan hade kommit frost längst uppe. Jag vet inte hur hon lyckades att få det så kallt men jag brydde mig inte om det och började att dricka för full hals.
”Vi får köpa mer vatten sen, men drick upp allt” sa Alice och log mot mig...
That's What I Am - Part 2
Jag gav klänningen och nylonstrumporna en blick innan jag suckade. Bara för att jag skulle ut och shoppa behövde jag väl inte piffa upp mig extra. Jag lyckades i alla fall sätta på mig nylonstrumporna utan att göra hål i dom och jag lyckade att få på mig klänningen utan att göra sönder den då jag pressade den över min kropp. Sedan gick jag in badrummet för att fräscha upp mig lite, annars så skulle jag väl aldrig bli levande. Jag sköljde ansiktet med vatten och borstade tänderna. Jag antog att Alice skulle låta mig äta frukost i Seattle, det skulle hon helt enkelt bli tvungen att göra. Jag ryckte plötsligt till när jag hörde flera tutanden från en bil. Antagligen Alice som började bli otålig. Jag gav mig själv en snabb blick i speglen innan jag släckte i badrummet och gick ut. Jag kom ner för trappan och jag mötte Charlie som flinade lite mot mig i och jag grimaserade mot honom.
"Jag har aldrig varit med om en otåligare flicka en den där Alice" sa Charlie och skakade lite på huvudet och jag kunde inget annat en hålla med honom.
"Nå jag har hört att ni ska shoppa, Alice idé förstår jag. Jag fattar också att du kommer få dina kläder betalda men låt mig få betala en liten summa i alla fall, jag vill inte att Carlisle ska tro att jag är en dålig pappa, för det är jag väl inte?" sa Charlie och fiskade fram några sedlar upp ur fickan. Jag blev faktiskt lite rörd.
"Du är den bästa pappan som finns" sa jag och tog emot pengarna och tog ett steg fram för att krama honom och jag märkte hur generad han bliv men gav mig tillbaka en enarmad kram sedan hörde vi båda tutandet och jag fick släppa Charlie och rusa ut genom dörren till Alice. När jag öppnade dörren till bilen blängde hon lite på mig men sa inget, hon insåg väl att hon inte skulle tjata. Att hon måste vara snäll mot mig om jag ens skulle följa med.
"Den klänningen passar dig verkligen skitbra" sa hon istället och jag nickade till generat som tack. Alice startade bilen och körde snabbt därifrån om Charlie skulle sätt det skulle han antagligen kräva böter för det. Jag fnissade till, Alice var verkligen taggad för denna utflykt för hon visslade och hela hon strålade och jag smittades med, detta kunde faktiskt bli lite kul bara för att jag var med Alice.
"Så vad vad är det jag egentligen behöver?" sa jag och log glatt åt henne och jag kunde se hur hela hon sken upp.
"Jo; jag har kollat upp det, du behöver nya byxor, asså inte bara jeans. Sen behöver du lite fina klänningar, både balklänningar och sommarklänningar. Sen behöver du tröjor och tunikor av alla slag och så slutar vi med skorna, låter det bra?" sa Alice och tittade undrande på mig. Jag var stolt över mig själv att jag hade lyckats komma ihåg allt hon hade sagt.
"Det låter toppen, fast det vore bra med en matpaus, jag är ju trots allt en liten människa" sa jag och log. På det svarade inte Alice utan bara fnyste och jag visste inte om det var för att hon inte tänkte räkna in det i schemat eller om hon faktiskt tänkt på det och tyckte att jag jag var konstig som påminde henne om det. Men det spelade absolut inte någon roll, jag visste att Alice skulle ta hand om mig på bästa sätt. Jag fram genom fönstret och fick plötsligt se en brun,lång och muskulös kille i kort snaggat hår och desutom bar överkropp och det hoppade till i magen, Jacob!
”Stanna” krävde jag av Alice och hon muttrade något som jag inte hörde men hon körde i alla fall in i vägkanten. Snabbt knäppte jag loss bältet och tog mig ut ur bilen.
Jacob glodde misstänksamt på mig när jag kom emot honom. Jag sneglade bakåt och såg att Alice tack och lov satt kvar.
”Bella…” började Jacob men tystnade. Det verkade inte riktigt som om han visste vad han skulle säga mer och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag tittade på honom, trots att han var så stor verkade han uppriktigt sagt ganska liten eftersom han såg väldigt ledsen ut. Jag kände medlidande och tog ytterligare ett steg fram till honom och omslöt mina armar om hans hals och kramade honom. Jag kände värmen från hans kropp. I början verkade han att tveka, men snart kände jag hans stora armar om min rygg.
”Förlåt” mumlade jag eftersom jag visste att jag faktiskt hade varit för mycket med Edward och inte alls lika mycket med honom. Jacob tystade ner mig.
”Jag ser att du ska ut med Alice nu, men vi kan kanske ses i morgon?” sa han frågande och jag nickade. Det ville jag mer än gärna. Jag ville ville verkligen var med honom, jag hade verkligen saknat honom och bara tanken av att inte av mig fick mig att rysa.
”Jag ringer dig i kväll” sa Jacob och släppte mig och började att springa in i skogen och jag var säker på att han förvandlade sig. Glatt gick jag tillbaka till Alice som gav mig en frågande blick men sa inget. Hon startade bilen när jag satt mig och tagit på bältet.
That's What I Am
här kommer första delen ur "That's what I am"
Den kalla andedräkten som föll över min kind väckte på lördagens morgon. Ett leende spreds över mina läppar och jag slog upp mina ögon.
”God Morgon, Bella” hörde jag Edwards alldeles perfekta röst viska i mitt öra. Jag vände upp huvudet och kysste honom försiktigt. Edward besvarade min kyss djupt och passionerat, det fick mig att tappa andan för några sekunder. Edward lyckades alltid få mig att glömma bort verkligheten.
”Nå, vad vill du göra idag?” sa Edward och gav mig bländande leende. Jag funderade på vad jag egentligen ville göra denna dagen. Det var så mycket jag ville men det var en viktig grej jag hade lovat Alice. Jag skulle till Seattle och shoppa, efter att hon varit i min garderob hade hon blivit helt hysterisk och sagt att så lite kläder kunde jag ju inte ha. Egentlige skulle min uppgift i Seattle vara säga ja eller nej till hennes förslag.
”Jag har lovat en viss Alice att shoppa med henne i Seattle, kan inte du följa med?” sa jag och tittade bedjande på honom. Att vara själv med Alice och shoppa var inte något jag riktigt såg fram emot. Han fick en bekymrad rynka i pannan men nickade sedan lite på huvudet.
”Nåja, det behöver väl inte ta hela dagen” sa han och log charmigt och kysste mig på kinden. Sedan gav jag klockan en snabb blick och upptäckte till min fasa att den redan var tio, Alice skulle komma redan om en kvart, jag suckade. Edward borde ha väckt mig lite tidigare. Jag satte mig upp och sträckte mig. Jag kände hur en arm sattes runt min midja och hur jag drogs ner i sängen. Jag fnissade till och tog tag i Edwards arm för att lyfta den från min mage men utan resultat. Jag bestämde mig då istället för att ge honom en ytterligare kyss, den besvara Edward mer än gärna. Plötsligt hörde jag hur det knackade på min dörr.
”Charlie och...” började Edward och sedan slets dörren upp och Alice. Hon var iklädd i en underbar röd klänning som smet åt perfekt om hennes perfekta kropp. På fötterna hade hon ett par svarta klackskor där klacken var minst tio centimeter och det gjorde henne längre än vad hon egentligen var. Alice stod där och såg på mig och Edward där vi låg tätt inslingrade i varandra med en vild blick. Hon tittade på oss och hon såg väldigt irriterad ut. Jag började att gapskratta. Alice min skulle jag sent glömma. Jag lyckades nu ta mig ur Edwards grepp eftersom han var ouppmärksam för att han hade blicken på sin syster.
”Är hon inte ens påklädd än? Edward, jag bad ju dig att väcka henne så att hon skulle vara färdig när jag kom hem” sa Alice och suckade. Sedan gick hon med snabba steg mot min garderob. I dörröppningen stod Charlie och han såg smått förvirrad ut. Han tittade efter henne
”Äum, jag sa till henne när hon kom att ni antagligen sov och då blev hon hysterisk och jag hoppas inte att ni gjorde något” Charlie avbröt sig hastigt och hostade till och i samma veva sa han ‘olämpligt’.
”Nej, tur var väl det” sa Edward och log kärleksfullt mot mig. Jag tittade mot Alice som hade tagit fram den enda sommarklänningen jag hade som Renée insisterat på att jag skulle ta med till Forks, det skulle ju faktiskt kunna bli sol och trettio grader varmt, i alla fall i Renées drömbild.
Jag tittade tvekande på Alice. Skulle jag verklige ha en klänning för att åka och shoppa, nu var hon väl ändå ute och åkte, antagligen inte.
”Nu Charlie och Edward får ni gå ut, Bella ska byta om. Edward, Carlisle sa att det var din tur att jaga, han sa att du behövde det” sa Alice snabbt och både jag och Edward ryckte till. Alice tittade frågande på oss men när hon insåg att hon hade sagt lite för mycket drog hon efter andan och svalde.
”Jaga? Jagar ni?” sa Charlie och han såg plötsligt väldigt intresserad. Jag tittade på Edward och sedan på Alice, vad skulle de göra? Eftersom Charlie hade blicken på Edward tog han till orda.
”Ja, Carlisle köpte ett gevär för några dagar sen och han jagar lite här och där, igår följde Emmett med, idag är det min tur och i morgon är det Jaspers tur” sa Edward och log snabbt. Om jag inte hade vetat att de jagade för blodets skull hade jag faktiskt trott på honom. Edward såg så seriös ut. Charlie såg mycket intresserad ut.
”Säger du det, Edward? Kanske kan jag ta med Carlisle med i jaktlaget för att döda de där förbaskade vargarna som springer runt här i skogen och skrämmer folk” sa Charlie och kliade sig lite i huvudet. Jag kände hur jag blev alldeles kall i min mage. Hade Charlie fortfarande inte släppt vargarna än? Det var ju trots allt inte dom som hade dödat så många människor i Seattle. Mina tankar flög bort till Jacob. Han hade jag inte träffat på flera veckor. Han hade hållit sig borta i La Push och jag hade väl varit i Forks. Jag visste inte ens om vi var vänner eller inte. Jag hade helt enkelt inte haft mod att ringa honom för att höra hur det var med honom fast jag saknade honom något otroligt.
”Ja gör det, det skulle nog Carlisle gilla” muttrade Edward plötsligt och jag rycktes ut ur mina tankar om Jacob och jag blängde på Edward. Jag gillade inte att han och Jacob inte alls var vänner, det hade jag verkligen önskat, men det var för mycket begärt att en vampyr och en varulv skulle bli vänner. Charlie nickade lite och gick ut genom dörren och Alice tog ett steg mot Edward för att fösa ut honom.
”Alice, jag har lovat Bella att följa med” protesterade Edward men Alice gav honom en blängande blick och Edward suckade. Han himlade med ögonen innan han snabbt och smidigt gled ut genom dörren. Jag tittade längtansfullt efter honom då han var borta.
Fortsättning kommer, vill ni läsa mer?
