Mytwilight

Vi började springa. Inte så speciellt fort och det kändes bra. Chester verkade vara en mycket sympatisk kille som tog det lugnt. Han var den första vampyren jag träffat som inte kom från min familj.

Jag stannade upp när jag hörde hjärtslag från ett rådjur. Även Chester hörde det och han var tyst. Jag smög sakta fram och han var bakom mig hela tiden. Det var knappt att jag visste han var där.  Vi fick syn på den stora hjorden av rådjur som betade i lugn och ro utan att veta vad som skulle komma. Utan någon förvarning slängde jag mig framåt på ett rådjur som inte hade någon chans. Men den andra hjorden började springa. I ren panik. Jag hoppades Chester förstod att han skulle ta ett rådjur eftersom jag inte riktigt hade möjligheten att säga till honom. Rådjuret sprattlade i min famn och försökte ta sig loss men var chanslöst och jag högg den i halsen och började dricka. Jasper hade sagt åt mig att det var viktigt att döda djuret först så den inte skulle plågas. Men jag kunde inte förmå mig själv att knäcka dess nacke. Så istället drack jag tills rådjuret dog av blodbrist. Det var egentligen lika hemskt som om jag skulle knäckt dess nacke. Men det var i alla fall så jag gjorde.

När jag druckit klart från rådjuret och ställde mig omkring. Jag tittade mig omkring och fann Chester sitta på knä framför ett rådjur, han hade druckit från det.

”Jag vet inte riktigt...blodet smakade väldigt annorlunda. Nästan lite beskt”, mumlade han förvirrat. Jag hade ingenting att jämföra med. Men jag visste ju att vampyrens bästa vän var blod från en människa. Men vi alla i familjen levde hellre med gott samvete än med människoblodet i vårt system.

”Jag vet ju inte riktigt hur människoblod smakar. Men jag tycker faktiskt det smakar rätt gott. Men sen är det alltid godare att dricka från en björn, varg eller puma. De är äter ju kött”, förklarade jag och gick fram till honom. Han tittade hastigt upp och log.

”Kan vi inte hitta något sådant djur då?” frågade han. Jag skakade på huvudet.

”Alltså, jag får inte jaga sådana djur för pappa. Han är rädd att jag inte kommer klara av ett sådant djur. Jag har ju inte en vanlig vampyrs stryka”, berättade jag.

”Åh, jag förstår. Men kom, jag är rätt mätt. Vi kan gå tillbaka”, sa Chester lugnt och reste mig upp. Jag log mot honom, var så glad att han var så förstående. Helst av allt hade jag velat ta med honom och döda ett rovdjur. Men pappa skulle bli vansinnig då.

Vi började gå tillbaka utan att säga så mycket. Då och då sneglade jag på Chester och de gånger våra blickar möttes tittade vi båda generat bort.

När vi kom hem igen så satt Carlisle och Samuel i vardagsrummet och pratade om minnen verkade det som. Var de andra var hade jag faktiskt ingen om. Vi gick och satte oss med Carlisle och Samuel som sken upp när de fick se oss.

”Carlisle har precis berättat då du föddes, Renesmee”, sa Samuel och log mot mig. Jag ryckte till när jag hörde honom säga hela mitt namn. Så ovant. Jag log.

”Ja, det lär ha varit en riktigt spännande händelse”, sa jag vänligt.

”Sam, jag och Renesmee jagade, rådjur”, sa Chester och såg med ens mycket nöjd ut. Samuel såg imponerat på oss.

”Där ser man. Det måste jag också prova. Tänk vad bra det skulle bli om man bytte ut det mänskliga blodet mot djur. Då skulle samvetet vara renare”, sa Samuel och tittade på Carlisle som nickade.

”Ja, visst! Det känns väldigt skönt”, sa Carlisle.

Plötsligt knackade det på dörren och alla reste sig hastigt upp.

”Nessie, går du och öppnar?” sa Carlisle och nickade mot dörren. Jag nickade till svar och gick mot dörren. Därute stod Charlie. Han log försiktigt mot mig.

”Morfar!” utbrast jag och slängde mig runt hans hals. Glad över att få se honom.

”Oj!” utbrast han en aning generat men kramade om mig. ”Tänk att du växer för var dag som går”, sa han och skrattade. ”Snart är du ju till och med längre än vad jag är”, sa Charlie sedan. Jo, som sagt höll jag på att växa som tusan. Det var väl tur att Charlie hade fått reda på det här med vampyrgrejen och han tog det riktigt bra faktiskt. Men han gillade fortfarande inte riktigt att min mor var vampyr.

”Är Bells hemma?” frågade han sedan. Jag skakade på huvudet.

”Jag tror inte, jag vet inte riktigt var hon är”, sa jag. ”Men kom in”, sa jag och höll upp dörren för honom. Han nickade och klev på. Jag visade honom in i vardagsrummet och tänkte inte riktigt på att det satt två vampyrer därinne som faktiskt drack från människor. Men det var försent att tänka på det nu. Charlie hade redan gått in.

”Hallå, Carlisle”, sa han och vinkade lätt med handen. Sedan lade han märke till de två vampyrerna som stod intryckta mot väggen längst bort. Detta gjorde Charlie en aning generad och han tog ett steg tillbaka.

”Oj, kom jag olägligt?” frågade han och svalde.

”Åh nej, absolut inte, Charlie. Det är här min gamla vän och hans son”, sa Carlisle och pekade på dem. ”Och det här är Charlie som jag berättade om. Nessies morfar”, sa Carlisle till dem. Samuel nickade och verkade slappna av lite när han visste att Charlie visste om deras existens.

”Charlie!” hördes plötsligt en röst bakom honom och jag vände mig och fick se mamma. Charlie sken upp. Glad över att se sin dotter.

”Bella! Jag behöver prata med dig. Kom”, sa Charlie och gick ut med mamma efter sig. Pappa kom fram till mig. Var det oro jag skymtade i hans blick?

”Nej det är det inte, vännen. Ta det lugnt”, mumlade han. Men jag såg hur han och Carlisle utbytte en snabb blick med varandra. Jag funderade på Charlie kanske hade tänkt något som upprört pappa. För Charlie visste trots allt inte om det här med de olika gåvorna.

Resten av dagen pratar vi mest. Jag och Chester. Han visar sig vara en riktigt trevlig kille och jag insåg att min pappa tyckte riktigt om att vi umgicks. Jag funderade lite på varför men lät det sedan vara. Pappa kunde vara så himla underlig ibland. Beskyddande och underlig. Jag hade nästan glömt bort att Charlie var här när han kom ner i vardagsrummet.

”Ville bara säga hej då. Nessie, du glömmer väl inte bort att du och Jacob ska komma till mig i övermorgon?” frågade Charlie. Plötsligt påmindes jag av Jacob. Honom hade jag inte tänkt på hela dagen. Tänk att Chester lyckats få mig att ”glömma” bort honom. Jag kände saknaden i magen efter Jacob. Jag var orolig för honom och undrade var han var.

”Nej, det glömmer hon inte bort”, svarade pappa i mitt ställe. Jag vaknade upp ur mina funderingar. Pappa gav mig en lång blick. Han hade väl läst mina tankar - igen.

”Just det. Vi ses, morfar!” sa jag och vinkade. Charlie vinkade tillbaka och lämnade sedan i rummet.

”Jag fattar inte hur ni står ut!” utbrast plötsligt Samuel. ”Jag är så himla törstig. Det kanske är dags för mig och Chester att dra vidare”, sa han sedan och reste mig upp. Jag tittade besviket på honom. Jag ville inte att Chester skulle försvinna. Jag hade ju precis fått en vän.

”Vill ni inte stanna i ett par dagar?” frågade pappa. Samuel skakade på huvudet.

”Nej, vi måste gå vidare. Vi ska vara i Volterra i morgon”, sa han till svar. Jag hajade till. Vad skulle de göra där?

”Ja, Aro vill ha en rutinundersökning”, svarade Samuel. Det förvånade mig att ingen frågade men antog att vi inte hade med det att göra.

”Det var trevligt att ses. Vem vet, vi ses kanske snart”, sa Carlisle och kramade om Samuel. Han tog Chester i hand. Sedan gick Samuel och Chester. Jag suckade och funderade på när Jacob skulle komma tillbaka. Jag funderade på han skulle berätta för mig. I morgon skulle jag göra ännu mer efterforskningar. Ja, det skulle jag.

En läsare ville att jag skulle fortsätta skriva på fanficen, någon som kommer ihåg den? Det var rätt längesedan. Jag tänkte att jag kunde göra det, för det är rätt roligt att skriva ändå tycker jag. Jag lägger ut det senaste kapitlet så lägger jag ut ett nytt kapitel i morgon, vad säger ni om det?

Ja efter något som känns som hundra år har jag äntligen tagit mig i kragen och fortsatt att skriva på The Imprints Love. Denna gången kommer vi att få träffa två helt nya vampyrer. Jag hoppas inte det gör något!

 

[Chester]

Vad har hänt? Jo, Renesmee är tre år men kroppen är lik en femtonåring, alltså är hon också så ”mogen”. Det har börjat pirra i hennes mage av då hon tänker på Jacob som är präglad på henne. Jacob och Edward har gjort ett avtal om att han inte får berätta något för Nessie om impräglingen för en då han anser att hon är mogen för det. Men Jacob och Nessie hänger ändå ofta. Nessie ser Jacob som en storebror. Men nu så har Renesmee hört talas om vad präglingen är och hon har börjat att forska lite i det. Hon har till exempel frågat Jasper vad det innebar och han förklarade det som i att en ankunge präglades till sin mamma. Alice vägrar att berätta något fast hon tycker att Renesmee har rätt till att veta det, något även Bella tycker även om hon inte gillar idéen. Ett samtal med Rachel Nessie hade fick henne att fundera lite mer på det hela. Sen så har Jacob berättat något för familjen Cullen som Nessie inte får reda på. Det slutar med att Jacob ska åka bort med Paul och Rachel. Nessie vill också börja skolan för att få riktiga vänner, men för det måste hon sluta dricka blod.

Alice och Edward hade tydligen inte hört mig alls då jag ropat på dem att jag skulle gå. De kom i alla fall inte efter mig. Men jag visste att min familjs blodlust var starkare än min, vilket innebar att dem behövde dricka mer intensivare för att bli nöjda.

Jag njöt av att gå omkring ensam i skogen. Det hördes bara kvitter från fåglarna och suset från träden då de svajade fram och tillbaka av vinden. Det hela var rätt fridfullt.

Plötsligt kände jag en hand på min axel och vände mig om. Det var Edward som stod där och tittade bort mot ett par buskar.

”Nomader...”, viskade han och kramade lätt min axel. Jag tittade upp på honom. Han verkade orolig och jag undrade vad det var som var felet.

”De kommer ut ur denna riktningen inom fem sekunder. Jag sticker”, sa Alice hastigt. Edward nickade och drog tag i min arm för att börja springa. Alice var redan borta.

”Pappa, vad är det?”, sa jag och försökte få honom att släppa det allt för hårda greppet om mig. Han suckade och stannade upp.

”Det är inget...”, sa han lätt. Sedan nickade han mot gläntan där två kamouflageklädda män kom fram. De var militärt klädda. De var båda män. De hade kraftiga kängor på fötterna. Ett par gröna, rejäla byxor på benen. Hela dem var gröna. På ryggen hade dem varsin stor ryggsäck.

”Hej”, sa Edward och kort. Jag lät blicken glida från den ena mannen till den andra. Nu när han stod närmare så kunde jag se honom tydligare. Han hade röda ögon, han drack alltså från människor. Han hade en mörkbrun färg på hans kortklippta hår. Han var lång, längre än pappa. Men inte längre än Jacob. Men tillräckligt för att man skulle behöva stå på tå för att nå upp till hans axel. När jag tänkte efter så såg han väldigt ung ut. Han kunde inte vara mer än sjutton år. Han tittade med en genomträngande blick på mig. Jag hade kunnat tycka att det var obehagligt. Men hans blick var fin, som om han brydde sig. Jag log lätt mot honom. Det ryckte lätt i hans mungipor. Vår ögonkontakt avbröts när en harkling hördes.

”Jag och min son är bara på genomresa här”, sa den andra mannen. Jag tittade upp på honom. Han var den första vampyren jag såg som faktiskt hade skäggstubb. Han hade grova ansiktsdrag och även han hade röda ögon.

”Jaha, jag och min syster är permanent bosatta här med resten av år familj”. Det kändes underligt då han kallade mig för hans syster. Men det var klart. Eftersom han var fastfrusen i en sjuttonårings kropp och jag i en femtonårings kropp så var det självklart så att folk skulle undra om sanningen kom fram.

”Jaha, trevligt att träffas. Vi har inte sett några vampyrer på jättelänge”, sa han och log.

Det uppstod en tystnad och jag undrade lite vad det var som skulle ske nu.

”När jag ser på era ögon blir jag lite fascinerad. Hur får ni dem gula? Eller är det kontaktlinser?”, frågade han sedan.

”Vi dricker endast blod från djur. Därav färgen”, svarade Edward och verkade mjukna upp lite.

”Såpass? Går det verkligen?”, sa han och tittade tvivlande på oss.

”Ja, min far kom på det sättet då han förändrades”, sa Edward.

”Er far? Han måste vara en riktigt klok man. Vad är hans namn?”

”Carlisle...Cullen”, svarade pappa.

Mannen flämtade till och stirrade storögd på pappa. Jag förstod inget och tittade förvirrat på honom. ”Du måste ta mig till Carlisle!”, beodrade mannen plötsligt. Edward tittade förvirrat på honom men så nickade han. Han måste väl ha läst mannens tankar.

”Givetvis, hur känner du honom?”, frågade han sedan och vände sig om och började gå. Jag följde efter honom och jag kunde höra de två andra männen sluta upp vid vår sida. Den unge mannen gick vid min sida och då och då sneglade han på mig, så som jag gjorde mot honom.

”Jag kände Carlisle. Då han var människa. Inte visste jag att han hade blivit vampyr. Jag trodde aldrig att jag skulle få träffa honom”, förklarade mannen. Vi började att springa. Inte så jättefort men tillräckligt för att det skulle bli en utmaning för mig.

När vi var vid vårt hus så öppnade han dörren för oss tre. Vi steg in i huset och jag kunde höra teven vara på. Hur Alice som vanligt retade Emmett. Jag hörde Carlisle gå där uppe. Mot oss.

”Carlisle? Vi har gäster”, sa pappa i lagom samtalston. Mycket snart så dök Alice upp med Emmett tätt bakom henne. Rosalie och Jasper kom från ett annat rum. Från trappan kom Carlisle och så Esme. Carlisle stannade upp när han fick se oss och gästerna. Han flämtade inte till lika mycket som den andra mannen hade gjort men han var uppriktigt förvånad.

”Samuel?”, sa han och tittade förvånat på honom. Det dröjde inte länge innan dem hade omfamnat varandra.

”Det var som tusan, Carlisle!”, sa Samuel. De släppte varann och tittade en stund på varandra innan Carlisle vände blicken mot oss.

”Det här är Esme, min fru. Mina söner Jasper, Emmett och Edward och mina döttrar Alice och Rosalie. Renesmee, är mitt vad man nu kan säga...barnbarn. Och så har jag ytterligare en dotter ute på vift, på jakt”, sa han. Det kändes bra när Carlisle presenterade oss alla. Jag såg på honom. Glädjen lyste i hans ögon.

”Trevligt att träffa er alla. Detta är min son, Chester  ”, sa han och pekade på hans son. Chester nickade lätt mot de andra som nickade tillbaka.

”Men stå inte här, stig på”, sa Carlisle och visade med handen vägen in till vardagsrummet. Jag följde nyfiket med dem in. Det hela kändes väldigt spännande och jag ville gärna veta vad som skulle hända. Jag märkte att Alice dröjde sig kvar vid Edward.

”Är ni på genomresa?” frågade Jasper Chester.

”Ja, Sam vill upptäcka hela världen”, sa Chester och log. Jasper nickade. De småpratade lite.

”Hallå, kan någon förklara hur ni känner varandra?”, frågade Alice plötsligt och tittade intresserat på Carlisle och sedan Samuel.

”Ja…, Carlisle var min bästa vän från då vi var tio år till sjutton. Sen så förändrades många saker. Men de behöver vi ju inte gå in på”, sa han  och log. Carlisle nickade, nästan tacksamt. Sedan var det Carlisles tur att berätta hur han hade förvandlades och det var väldigt intressant att höra hans historia. Den var spännande och rätt tragisk. När Sam började att berätta om Chesters historia lystrade jag till extra noga. Det var något med Chester gjorde mig intresserad av honom.

Chester var en rätt ny vampyr, endast tjugo år som vampyr. Han hade varit med om ett mord. Det var hans pappa som bestämt sig för att döda sin egen son. Chester hade blivit knivhuggen av honom. Samuel hade känt blodlukten och brutit sig in i lägenheten och sett en nästan död Chester. Jag ryste av bara tanken. Edward märkte det och la sin arm om mina axlar som om han försökte visa att han aldrig skulle göra så med mig. Chester satt tyst, bet sig i läppen. Han verkade väldigt förvirrad och inte veta vad han skulle säga. Men då och då tittade han på mig. Då våra blickar möttes tittade jag generat bort och fnissade lätt. Det hela var konstigt. Men Chesters blickar fick mig att känna mig vuxen. Jag hade aldrig sett en kille titta så på mig.

Ljudlöst hade Bella kommit in i rummet och hon tittade lite förvirrat på Samuel och Chester. De var snabba med att presentera sig och säga vad dem gjorde här. Bella hade alltid varit lite avvaktande när det gällde andra vampyrer. Något jag inte riktigt förstod.

Jag vet inte hur länge jag hade suttit och bara lyssnat på de andras prat men plötsligt kände jag mig rastlös. Som om jag ville springa eller hitta på något. Hade Jacob varit här skulle jag ta och ringt honom. Med honom blev man alltid av med lite energi.

”Renesmee, varför tar du inte Chester med och visar runt honom lite?” frågade Edward plötsligt. Jag tittade upp på honom och sedan på Chester som log uppskattande mot mig. Jag var glad för det. Annars skulle pappa ha skämt ut både mig och Chester rätt bra. Jag nickade och reste mig upp.

Det var först när vi båda kom ut som Chester tog till orda.

”Hur gammal var du när du förändrades? Du ser inte jättegammal ut”, frågade han försiktigt. Jag bet mig lätt i läppen. Skulle jag förklara för honom att jag faktiskt var hälften av en människa.

”Det är faktiskt rätt komplicerat. Jag är fem år...”, började jag trevande. Han tittade förvirrat på mig.

”Var det fem år sedan du förändrades, var det Carlisle också?”.

”Va? Nej inte så. Jag är fem år. Jag föddes i denna värld över huvudtaget då för fem år sedan. Mamma var människa då hon fick mig. Hon var gift med pappa som var vampyr och eh ja, mamma var människa då jag kom till”, förklarade jag. Han stannade upp.

”Oj...det var verkligen underligt. Men du ser ju inte ut som en femåring”, sa han och rynkade ögonbrynen.

”Nej, jag vet. Jag utvecklas väldigt snabbt”, sa jag och suckade. Jag undrade hur gammal jag skulle bli innan jag slutade att växa. Om jag nu gjorde det förstås.

”Du är verkligen speciell”, sa han och log. Det pirrade till i magen när han sa det där och jag kände glädjen spridas i hela kroppen. Chester var verkligen trevlig.

”Jag tycker det är så häftigt att ni inte dricker från människor. Att ni faktiskt jagar djur. Det är en sådan kreativ tanke”, sa Chester. Jag nickade.

”Vill du att jag ska visa? Kanske vill du själv smaka?”, sa jag. Jag bet mig lätt i läppen. Jag hade gått alldeles för fort fram. Men Chester sken upp.

”Åh ja! Om det är så att man kan överleva på blodet från ett djur så gör jag hellre det!” sa han skrattade till. Jag skrattade med honom. Det kändes bra. Nu skulle vi jaga.

Jag hörde fåglarnas kvitter och kände värmen från solen landa på min kind. Jag slog upp ögonen. Varken mamma eller pappa syntes till någonstans. Vad konstigt, var kunde de vara? Någon av dem brukade ju vara uppe när jag vaknade. Klockan var bara sju. Det var nog anledningen. De var nog ute och jagade. Jag var inte trött så jag bestämde mig för att gå upp. Kanske smyga bort till La Push och träffa Jacob. Så fick jag tillfälle att använda mobiltelefonen som pappa hade gett mig i julas. Jag tog fram den och slog Jacob nummer till hemmet. Så kom jag på det att klockan bara var sju och att varulvar faktiskt sov på nätterna. Jag tänkte precis lägga på när jag hörde hur någon tog upp luren.

”Hallå?” hördes en röst. Det var inte Jacob, utan Rachel.

”Ehm...är Ja sömndrucken cob där?” frågade jag och suckade lätt.

”Faktiskt inte, han är ute med de andra. Det är någon heldags aktivitet, eller något.” sa hon och jag hörde hur hon gäspade. Jag kände hur besvikelsen kom över mig. Varför hade Jacob inte sagt något igår?

”Jaha, okej, men hejdå.” sa jag sedan och skulle precis lägga på när jag hörde vad Rachel sa.

”Paul sa att hörde vad jag och han sa igår, gjorde du det?” Jag stelnade till och visste inte riktigt vad jag skulle ja.

”Ja...eh...alltså jag menade inte att snoka, jag bara eh gick förbi och hörde vad att du sa att Jacob var präglad på mig och sen gick jag, jag lovar.” sa jag nervöst. Jag visste inte om Rachel skulle bli arg nu. Antagligen.

”Och vad vet du om prägling?” sa hon och lät misstänksam.

”Ingenting, men jag undrar...” det var ju inte en äkta lögn. ”om inte du kan berätta för mig, ingen vill berätta och du är rätt person att göra det.” bad jag henne utan att tänka mig för. Vad var det nu jag pratade om?

”Jag är inte rätt person att berätta det. Jacob är det.” sa hon och lät nästan lite vresig. Jag nickade, men så kom jag på att hon antagligen inte såg det.

”Jag förstår...men är Paul inte med dem?” slog det mig snabbt..

”Nej, han kan inte vara med för än sanningen kommer fram till dig, men jag måste gå nu. Sköt om dig Nessie, gör inga för stora efterforskningar nu.” sa hon och la på. Jag tryckte av samtalet och gick för att klä på mig. Ville Rachel att jag skulle få reda på det eller inte? Jag förstod ingenting och jag hade ingen att dela mina tankar med. Det var det värsta med att inte ha en enda vän. Varför hade jag inte skaffat mig någon människovän? Plötsligt kom pappa in i rummet och han skakade på huvudet.

”Nej, ingen skola för dig. Alice berättade.” sa han. Jag tittade förvirrat på honom. Jag visse inte ens att jag hade bestämt det.

”Men varför? Jag får ju inte träffa någon. Jag har inte en enda vän.” utbrast jag och suckade.

”Hur många gånger ska jag behöva tala om det för dig? Du är halvvampyr och suktar efter blod. Det är för farligt att låta dig träffa någon än. Du vill väl inte skada dem?” sa han och tittade allvarligt på mig. Jag suckade.

”Så hela mitt liv ska tillbringas med ikkemänniskor?” sa jag och tittade förtvivlat på honom och kände tårarna komma.

”Absolut inte. Så fort du lärt dig att kontrollera din törst så är du fri att göra vad du vill.” sa han. ”Klä på dig nu så kan vi gå och jaga lite. Sen kan vi prata med de andra om skolan.” sa han och log mot mig. Jag sken upp och tog det första bästa. När jag var färdig med påklädningen så gick jag ut till pappa. Han tog mig på hans rygg och sprang det fortaste han kunde. Varför han alltid gjorde det hade jag ingen aning om.

”För att jag gillar inte att sega när det finns bättre saker att göra.” svarade han på min fråga. Jag himlade med ögonen. Några sekunder senare släppte han av mig vid huset.

”Skulle vi inte jaga?” frågade jag honom förvirrat.

”Jo, men grundregeln är att fråga alla om de vill följa med.” sa han och log. Jo, det borde jag kommit ihåg. Jag följde honom in i huset. Det hördes lågmälda röster och så såg jag hur pappa stelnade till.

”Nej!” mumlade han och försvann före mig. Jag följde snabbt med honom. Så fort vi kom in i rummet så reste sig plötsligt Jacob sig upp. Jag blinkade till. Skulle han inte vara med de andra idag?

”Nessie, är du redan vaken?” sa han snabbt och skakade på huvudet.

”Ja...” sa jag snabbt.

”Jacob kom för att berätta oss något.” sa Carlisle lugnt. Jacob nickade snabbt innan han gick emot mig. Han satte sig på huk. Hans ögon var alldeles svarta och han tog min hand.

”Jag måste vara borta i några dagar. Men när jag kom hem, behöver vi prata.” sa han och så kysste han mig på kinden snabbt innan han släppte mig hand och gick ut ur rummet snabbt.

”Vad är det som pågår?” frågade jag dem förvirrat. Ingen av dem svarade. Inte ens mamma. Hon såg sammanbiten ut. Jag började få lite smått panik.

”Det är inget att oroa sig för Nessie, verkligen inte.” sa Esme snabbt och log. Det fanns inget tvivel i hennes ansikte så jag blev lite lugnare, men inte mycket. Det enda som skulle kunna oroa mig är Jacob. Det i hans blick och det han sagt och det han gjort, det var det som förvirrat mig väldigt mycket. Jag hörde pappa sucka och jag tittade hastigt på honom.

”Vart skulle han?” frågade jag sedan.

”Till Seattle, han ska tid med Paul och Rachel.” sa Carlisle. Sedan så gick han snabbt ut ur rummet. Jag tittade på de andra som verkade slappna av och tittade vad de skulle göra.

”Ska ni ut och jaga föresten, får jag följa med?” frågade Alice glatt och tittade på oss. Vi nickade snabbt och Alice följde snabbt med mig och pappa ut. Pappa nickade då och då under jakten, antog att det var Alice som ställde honom lite privata frågor men jag brydde mig faktiskt inte denna gången. Då uppehöll hon pappa och jag kunde tänka lite själv. Det kändes konstigt allting. Förvirrande. Varför hade Jacob gått till Carlisle och dem för att berätta att han skulle bort. Han kunde ju lika väl ha kommit till mig direkt? Eller? Sen så hade ju alla varit så tysta. Inte ens Rosalie hade berättat något. Hel konstigt ju. Jag vaknade till när jag kände blodlukten från ett rådjur som pappa hade fällt. Det fick mig snabbt att kasta mig på ett rådjur. Mina vassa tänder skar igenom dess hud och snart sköljde blodet över mig. Plötsligt insåg jag vad pappa hade menat med att jag inte kunde kontrollera min törst. Om jag slutade dricka blod och bara åt vanlig mat så skulle jag ju kunna vara med andra människor. Så jag tvingade mig själv att sluta dricka och spottade ut blodet och reste mig upp.

”Jag är färdig, jag sticker tillbaka.” ropade jag. Jag vet inte om de hörde mig. Lika bra det. Jag skulle klara att bli lite mänsklig i alla fall.

Här kommer ett nytt avsnitt utav min fanfic! Dåligt med kommentarer förra kapitlet, jag blir ju ledsen :'(

Ska vi säga att det blir mer nu? :)

Jag följde efter Jasper ut ur hans rum och nerför trapporna igen. Alice gav oss en nyfiken blick. Vi brukade inte gå ut ur Jaspers rum då han undervisade mig. Jag själv tyckte att det skulle bli väldigt roligt.

”Ska du berätta?”, viskade hon till Jasper. Knappt att jag hörde men det tyckte jag.

”Ur mitt perspektiv.”, förklarade han för henne. Hon nickade lite skeptiskt, varför det visste jag inte.

Precis då vi kom ut så såg jag Jacob nicka till Edward innan han började att jogga därifrån. Jag tittade på Edward . Jag kunde inte tyda om han var arg eller om han var glad. Jag hatade när han hade det där ansiktsuttrycket. Han hade det med flit. Han ville inte visa vad han kände. Men eftersom Jasper suckade så förstod jag att det inte var något bra. Jasper kunde ju känna allas känslor.

”Jaha? Vart ska ni?”, frågade Edward oss.

”Jag ska ut och visa skogarna och sådant idag. Det är dags att hon får reda på ett eller annat om naturen.”, förklarade Jasper utan att blinka. Jag försökte tänka på Jacob och på Edward vad de pratade om. Jag antog att jag inte fick avslöja mig eller något.

”Jaså, ha det så bra då.”, sa han och log innan han nickade åt oss och försvann in i huset.

Så var Jasper borta. Jag förstod att han hade sprungit iväg och jag spände benen och följde efter. Jag visste att Jasper inte sprang sitt fortaste, ja då skulle jag absolut inte hinna med. Vad jag hade lärt mig var Alice den snabbaste, smidigaste och...svagaste vampyren i familjen Cullen. Sen så kom Edward, han var också väldigt snabb, men inte så jättestark. Sen var det Jasper, eller var det Carlisle? De var inte jättesnabba men lite starkare. Emmetts svaghet var springandet. Även om han älskade att springa skulle han aldrig kunna vinna mot Alice. Fast Alice skulle ju förlora i en brottningsmatch. Så det jämnade ut sig.

”Nessie?”, hörde jag Jaspers mjuka röst och jag tittade snabbt upp på honom.  Han hade sagt något som jag inte hade hört.

”Visste du om att när en ankunge kläcks och kommer ut, visste du då att den första ankungen ser blir automatiskt ankungens mamma. Oftast och förhoppningsvis så är ankmamman den första ungen ser. Men skulle det vara någon annan så, har ungen fått en annan mamma. Ankungen skulle aldrig släppa dig med blicken, skulle följa dig vart du än gick, du skulle tvingas ta hand om den.”, förklarade Jasper för mig.    Jag tittade snett på honom. Vad hade detta med Jacob att göra? En ankunge som fick en mamma bara av att titta på den.

”Det är så det funkar med prägling.”, sa Jasper och ryckte på axlarna. Jag stelnade till och tittade förvirrat på honom.

”Men Jacob är inte min mamma, jag ser honom inte som min mamma. Jag är inte anka!”, sa jag helt chockat. ”vad menar du?”, krävde jag att få veta. Men Jasper fick bara ett hemlighetsfullt ansiktsuttryck.

”Mer kan jag inte berätta.”, sa han sedan innan han började att springa iväg. Jag skyndade mig efter honom. Jasper var en riktigt underlig vampyr. Men det var honom eller Carlisle man skulle gå till om man undrade något.

Vi hade inte mer under lektionen tagit upp något om präglingen igen men jag undrade fortfarande vad han menat med prägling. Och nu är ju Jacob präglad på Nessie hade Rachel sagt. Jag fick inte alls ihop det.

Vi hade varit ute i några timmar, Jasper hade lärt mig allt om träden, naturen och hur allt hörde ihop med varandra. Det var faktiskt väldigt intressant ansåg jag. Men en del av mig ville fråga ut Jacob vad Rachel menat...eller så kunde jag ju alltid gå och prata med Rachel själv. Inte Paul eftersom då skulle Jacob få reda på det och det i sin tur skulle Edwards få reda på. Usch för att han var tankeläsare.

”Du tänker minsann ta reda på detta om prägling va?”, frågade Jasper mig mjukt. Jag slets från min tankar och nickade svagt.

”Jag vill veta hur prägling relaterar till mig och Jake.” viskade jag.

”Jag hade gärna berättat hela sanningen för dig, men får inte och till en viss del är det nog bäst så, i alla fall för tillfället.”

”Jag förstår.”

Visst förstod jag vad han menade, men jag var ändå nyfiken. Men jag bestämde mig för att släppa dessa tankar och bara lyssna på vad Jasper hade att säga.

”Nu går vi hem.”, sa Jasper och sprang. Ja han hade inte direkt förstått vad ”går” var för något. Det roade mig. Jag skyndade mig efter honom och mycket snart så var vi hemma igen.  ”Lektion om två dagar.”, sa Jasper innan han gick före mig in i huset. Toppen! Jag hade en helt ledig dag i morgon. Den skulle ägnas åt efterspaningar.

”Nessie, jag, Alice och Rosalie ska spela baseball, vill du hänga med?”, hörde jag plötsligt Emmetts brummande röst och efter honom kom Alice och Rosalie. De båda var iklädda i ett par jeans och en keps över deras hår. Emmett själv hade en tajt t-shirt och ett par jeans. Underlig klädval utav honom.

”Visst!” sa jag glatt. Att spela baseball med Emmett var en utav det roligaste sakerna som fanns. Speciellt kul var det när Alice och Rosalie var med.

”Spelledaren, får vi hänga med?”, frågade Edward som kom mot oss med armen på Bellas axlar. Emmett sken upp. Sen så började vi alla att springa i hastig fart. Jag hade faktiskt hoppats på att Edward inte skulle följa med eftersom jag faktiskt behövde tid att slappna av och det kunde jag ju inte göra om jag inte vaktade mina tankar. Han tittade oroat på mig men sa inget. Han var klok nog att veta att hans dotter behövde eget utrymme.

”Okej, jag, Bella och Edward i ett lag. Rosalie, Alice och Nessie i det andra.” bestämde  Jag var nöjd med den fördelningen, det verkade även de andra tjejerna vara.

”Vi ska slå dem!”, skrek Alice och rusade mot bollen och gjorde sig redo för att kasta. Ingen hade en chans att hinna före henne. Därför så ställde sig jag och Rosalie och vid kanten. Rosalie först för att slå. Hon tog upp racket, Alice kastade och hon träffade den klockrent och skönt iväg innan hon började att springa iväg. Jag följde nyfiket bollen och såg hur Edward var på väg mot den. Han fick tag i den och kastade sedan till Bella som smidigt tog den och kastade den till Emmett. Under denna tid hade Rosalie gjort homerun. Det var ju bara så bra. Rosalie var riktigt glad över det resultatet.

Sen så var det min tur att ta upp racket och slå iväg den. Jag visste att Alice inte sköt lika snabbt och hårt som hon gjorde till Rosalie, för min skull. Jag hade ju inte tränat upp det där lika bra som de andra. Sen så var jag inte lika stark. Men jag träffade bollen med racket och sköt iväg den. Utan att titta åt vart den tog vägen så började jag att springa det fortaste jag kunde.

”Skynda Nessie, lite till och du gör homerun!”, tjoade Alice och hoppade upp och ner. Jag hann inte. Men det var väldigt nära.

”Synd! Du klarar det nästa gång.”, ropade Bella tröstande. Jag räckte ut tungan åt Emmett som inte kunde låta bli att flina roande mot mig.

Efter två timmars baseballspelning så hade vi vunnit. Det var inte tack vare mig. Men var man tillsammans med Alice så var det svårt för de andra laget att vinna. Alice såg ju hur de andra skulle slå, hur långt och hårt. På sätt kunna planera springandet.

Alice var retfullt glad och Emmett väldigt irriterad, nästan sur. Därför funkar det inte så bra att ha en skadeglad Alice tillsammans med honom. Det borde Alice veta.

”Tyst Alice!”, morrade Emmett och gjorde ett utfall för att knuffa till henne. Något han inte borde gjort, för hon hoppade undan precis då han skulle ta tag i henne och han var nära att ramla.

Ja det var en galen familj jag levde med och jag älskade dem allihop. Jag kände hur trött jag började bli. Det märkte Bella och hon tog min hand och började att gå med mig mot stugan, så jag kunde sova. Edward följde inte med den här gången och det var tur. Då kunde jag slappna av lite mera nu.

”Så hur var det hos Jacob?”, frågade Bella mig.

”Det var jätteroligt, men det är det ju alltid.”

”Ja, det har du rätt i.”, mumlade Bella och log snabbt mot mig. Jag nickade instämmande. Det var roligt att vara med Jacob. Det bara pirrade i magen utav att tänka på det, att jag i morgon skulle få se Jacob igen. Hålla i hans hand.

Här kommer ett nytt kapitel utav The Imprints Love! Tack för att ni läser den. Ni vet att jag älskar all kritik och feedback!

Efter ytterligare en stund utav ätandet utav alla muffins var vi äntligen färdiga. Jag hade för längesedan blivit för mätt. Men resten av gänget verkade inte ha någon botten i sig, förutom Emily som tittade roat på dem alla.

"Dåså, ska vi dra?", frågade Sam och reste sig upp. Jag sneglade på Jacob som nickade och även han reste sig upp. Då gjorde även jag det tätt före alla de andra. De verkade inte alls ha ont i magen eller något efter allt ätande. Jag mådde nästan lite illa.

"Ni får hoppa utan mig.", sa Leah plötsligt. Suckar hördes från nästan alla. Men Seth verkade nästan mest besviken.

"Du följer ju aldrig med!", klagade han. Leah fick något svart i blicken innan hon vände sig om och lämnade huset. Sen var det som om ingen av de andra tänkte mer på det. Som om de var vana utav Leahs humör.

"Kom nu!". Hojtade Jared som även han kommit ut. Som ja förstod det så var det Jared som var mest sugen på att klipphoppa. Ja, alla hade de det som gjorde dem speciella och det skulle jag ta och komma på.

När vi alla kommit ut - förutom Emily - skiftade alla killarna förutom Jacob och Paul till vargar och så började de springa in i skogen. Jag förstod varför Jacob inte skiftat, men Paul?

"Jag kan inte vara med nu, jag måste fixa till lite.", sa Paul och gav Jacob en bedjande blick som nickade.

Paul log snabbt mot mig innan han vände sig och började att gå ut för vägen med händerna i fickorna.

Jacob tog min hans och så började vi att gå mot riktningen som de andra killarna sprungit mot.

"Jake, Leah såg inte direkt glad ut när jag var där, hon gillar inte mig va?", frågade jag Jacob och bet mig lätt i läppen. Jacob tittade på och såg ut att fundera lite.

"Du är ju halvvampyr och som du vet är ju vampyrer historiskt sätt våra fiender. Det är inte det att hon inte gillar dig. Hon är glad för min skull.", förklarade Jacob.

"Din skull?", frågade jag honom lite förvirrat. Jacob öppnade munnen för att säga något men stängde den snabbt. Det var som om han inte riktigt visste hur han skulle svara på den frågan.

"Jaaacob och Neeessie, kom nu!", hördes plötsligt Seths röst eka genom hela skogen

"Kom!", sa Jacob och tog snabbt min hand och började att springa.

Mycket snart så var vi där, vid den där stora klippan. Jag gick och satte mig direkt vid en stor sten. Killarna verkade väldigt glada för hoppningen. Till och med Jacob.

"Jake, du får börja!", sa Sam och klappade honom lätt på axel. Jacob nickade och så försvann tillbaka in i skogen igen och jag tittade nyfiket efter honom. Sekunden senare så kom Jacob med världens springande fart. Han blinkade snabbt mot mig. Sedan sprang han förbi mig och dök i. Jag såg hur han gjorde ett par med volter innan han sträckte ut armarna och försvann förbi kanten och mycket snart så hördes plumset då han landade i vattnet.

"Jacob är bäst på att stajla när det gäller att hoppa.", förklarade Seth och suckade. "Nej men nu är det min tur.", utbrast han sedan innan han hejdlöst sprang mot kanten och hoppade helt vilt ner. Han skrattade då han föll ner och snart hördes även Jacobs skratt där nere. Jag vet inte, men plötsligt ville jag hoppa ner jag med. De verkade ju ha det så himla kul. Men jag skulle aldrig få göra det för mina föräldrar. Åh varför skulle jag bara få se när andra hoppade och hade det kul.

Snart hade alla hoppat i och jag var ensam där uppe. Försiktigt så ställde jag på knäna och tittade ner och vinkade.

"Jag kommer upp!", ropade Jacob och började att simma mot ett annat håll. Jag bestämde mig för att möta honom istället och vänta här uppe på honom. Jag visste ju vilken omväg han var tvungen för att komma hit.

Jag gick över en del stockar och träden och jag hade inget minne utav dessa träd. Kanske för att jag hade haft fullt upp med att lyssna på Jacob. Han fick alltid tiden att gå mycket snabbare. Det var det som var så bra med honom.

Jag hade nästan kommit ut ur skogen då jag såg Paul och Rachel lite längre fram. Rachel såg mycket upprörd ut och Paul försökte lugna ner henne.

"Lugn Rachel, det behöver inte bli så.", sa Paul lågmält.

"Det vet jag väl men det handlar inte om oss. Det handlar om Jake och om Nessie!", utbrast Rachel. Eftersom jag hade väldigt bra hörsel behövde jag inte gå längre fram för att verkligen höra vad dem sa. Nu hade jag blivit nyfiken. Jag visste att det inte var så artigt att tjuvlyssna men nu hade Rachel sagt mitt namn och det hade gjort mig väldigt nyfiken.

"Det behöver inte handla om dem.", sa Paul något upprört. "Jacob behöver inte få veta det.", fortsatte han nästan lite ivrigt nu.

Rachel suckade. "Du fattar visst inte, Jacob är min bror och han kommer få reda på det i dina tankar", sa hon, hon tog en liten paus innan hon fortsatte "och efter som Jake är präglad på Nessie kommer han flippa ut.".

Jag stelnade till. Präglad? Var vad det jag hade hört det ordet? Var det inte i någon utav Jaspers alla böcker. Jo så var det säkerligen.

"Jag vet väl det också. Men vi får lösa det på ett eller annat sätt.", svarade Paul och suckade. Sen så drog han Rachel till sig och höll henne tätt till sig. Och så började hon att gråta. Jag ville inte se mer, det kändes som om jag trängde mig på för mycket. Så jag började att springa i en snabb takt mot stället som Jacob skulle komma upp på. Jag skulle inte berätta för honom om vad jag hört. De skulle Paul och Rachel få berätta själva. Fast åt andra sidan så visste jag ju inte riktigt vad det hela handlade om. Bara att Rachel visste något som Jacob inte skulle få reda på och att han var präglad av mig. Jag försökte minnas exakt vad det stått i Jaspers bok, men så mindes jag att Jasper hade tagit boken ifrån mig innan jag ens hade hunnit läsa något.

Jag mötte Jacob nere vid stranden där han precis kom upp ur vattnet. Det förvirrade mig lite att det hade tagit så lång tid men jag frågade inte. Då skulle han bara undra varför det hade tagit så lång tid för mig att komma hit och jag ville inte behöva ljuga för honom. Hellre då att jag inte berättade något alls.

"Seth fick lite problem med simningen.", förklarade Jacob då han kom fram till mig. Tydligen hade mitt ansiktsuttryck avslöjat mig. Jag nickade fortfarande med tankarna hos Rachel och Paul. Jag ville fråga Jacob vad de menat med präglingen men visste att jag inte skulle kunna göra det nu. Jacob skulle inte svara. Jag kände på mig att det var min pappa som låg bakom det. Men eftersom jag hade lektion med Jasper denna dagen så skulle jag tvinga honom att svara.

"Jake, jag måste hem nu. Jag har lektion nu med Jasper.", sa jag och låtsades att sucka för att det skulle ut som om jag inte alls ville det. Men sanningen var den att jag faktiskt ville det. Jag kände att jag behövde få veta.

Jacob tittade lite besviket på mig men nickade.

"Aja, okej. Kom då.", sa han och tog min hand. Även om han precis varit i vattnet var den jättevarm. Jag förstod knappt hur han kunde vara så varm. Men det var ju en sådan där vargsak.

Både jag och Jacob tysta på vägen hem. Jag i mina tankar och jag antog att han var i sina tankar.

"Nessie, du är så tyst. Har det hänt något?", frågade han och tittade oroligt på mig. Jag tittade på honom och skakade på huvudet.

"Nej, jag bara funderade på hur kul det faktiskt skulle vara att få klipphoppa.", och det var ju inte en helt svart lögn. Jacob log retfullt.

 

Snart var vi hemma hos mig och det var pappa som mötte oss därutanför. Det var konstigt men han hade ett leende på läpparna.

"Hur har det varit?", frågade pappa och lyfte upp mig. Jag skrattade lätt och sneglade på Jacob som log nöjt. Han var väl glad att pappa var glad.

"Det var jätteroligt, jag åt muffins och såg när de andra hoppade.", sa jag. Pappa fick en orolig rynka i pannan och lyfte ner mig och jag himlade med ögonen.

"Nessie, Jasper väntar på dig där uppe. Spring iväg nu. Jag ska bara prata med Jacob om vissa saker.", sa han och kysste mig på kinden. Jag nickade och vinkade på Jacob som vinkade mot mig. När jag kommit innanför dörren så tänkte jag att stanna men så kom jag på att pappa antagligen skulle höra mig så jag fortsatte upp för trappan och knackade på hos Jaspers kontor.

"Kom in Nessie.", svarade Jasper. Jag öppnade dörren och såg honom sitta vid hans bord djupt försjunken i hans bok. Men så fort jag kom in så lade han sig ifrån boken och nickade mot stolen framför mig.

"Vad bra att du är här. Så ska vi köra igång?", sa han och log mot mig. Jag nickade.

"Jasper, jag vågar inte fråga pappa och inte Jacob. Men jag hörde Rachel och Paul prata idag. Om mig och om prägling. Kan inte du berätta för mig vad prägling innebär?", sa jag och tittade hoppfullt på honom. Jag såg hur frågan gjorde honom ställd och han såg ut att fundera lite.

"Egentligen får jag inte säga något om det. Men jag ska försöka förklara så bra som jag kan. Men inte här, vi går ut.", sa han och reste sig upp.

Jag nickade glatt. Äntligen kanske jag skulle få klartecken på ett eller annat.

Hej! Som ni har märkt har TIL inte kommit på så länge. Inte så ofta som jag ville. Anledningen är att jag har skrivit och skrivit i hela förra veckan men blev riktigt färdig. Så i bussen idag när jag satte mig för att skriva på kapitlet på min ipod (Ja det går ju att skriva där), tror ni inte att allt är borta det jag skrev? Därför har jag varit lite depp för det idag och inte orkat skriva igen, men i morgon ska jag ta tag i det! Så ha lite överseende med mig och sluta inte läsa bloggen!

Ja, som ni ser så blev denna berättelse som Nessie, jag hoppas att ni kommer att gilla det! Kommentera gärna!

Dessutom så byter jag namn på kategorien så den heter inte "That's What I Am" längre

Vi gick tysta. Jag såg det på Jacob, han var arg. När han var arg så var han oftast väldigt varm och han darrade lätt. Både mamma och pappa ha sagt att jag inte får vara när honom då, för att hans ilska kunde bokstavligen gå ut över mig. Men jag tror att Jake aldrig skulle kunna skada mig, vare sig han ville eller inte. Så därför lirkade jag försiktigt min hand i hans. Jag kände hur han tryckte hans hand mot min hand. Han tittade på mig och log. Jag log snabbt tillbaka. Även om jag verkligen var nyfiken och ville veta vad som var på gång mellan han och pappa så stillade jag min nyfikenhet.

"Hur långt är det till dig egentligen?", frågade jag honom istället.

"Åh det är någon mil, jag ville låtit sig rida på min rygg dit men fick inte.", förklarade Jacob och log finurligt.

"Åh!", utbrast jag suckade. Jag kunde inte förstå varför mamma inte ville att jag skulle få åka med honom. Jag var ju faktiskt inte så snabb som Jake var. Trots att jag var hälften till vampyr så var jag inte lika snabb som en vampyr. Jag var visserligen snabbare än någon människa, men vad skulle jag med det till nu när jag inte var så snabb som dem i min närhet.

"Det kommer ta år och dagar.", stönade jag irriterat. Jacob nickade instämmande och började att smått jogga och även jag började att springa i hans takt.

Det var konstigt men vi hade till sist kommit fram till La Push. Jacob var väl den största anledning till det med hans blondinskämt, även andra skämt. Jacobs leende kunde verkligen lysa upp min dag och han fick mig alltid att skratta så himla mycket.

"Okej, Nessie, välkommen till min lya.", sa han och gjorde en gest mot ett litet hus. Det var verkligen inte vad jag hade väntat mig. Jag hade väntat mig något mer lyxigare. Men så kom jag ju på det att Jacob var en varg, ha. Behövde ju knappt vara i huset. Fast det behövde ju inte heller en vampyr.

Jag tittade nyfiket mig omkring. Allt var som hämtat hur någon sagobok eller något. Så grönt och det bästa var att allt var i en skog. Där hemma så hade Alice, med hjälp utav Enmet och Jasper tagit ner träden runt omkring för att få mer ljus. Men sedan hade Esme tagit över det för att hon ville fixa där ute. Och när Esme verkligen ville göra något själv - vilket inte var ofta - så fick hon göra det.

"Jake, Nessie!", hördes plötsligt Seths välkända röst. Jag log då jag fick se honom komma mot oss. När han kom fram till oss så gjorde Jacob och han ”broderhälsning” och vi två gjorde give me five. Jag gillade Seth, han var så roligt och skämtsam, självklart var Jacob nog den roligaste utav dem alla, men åt andra sidan hade jag bara pratat med Jacob och Seth. De andra varulvar hade jag bara skymtat och då i vargform. Så jag hoppades verkligen att jag skulle få se dem i människoform nu.

”Alla är och äter frukost hos Emily, inte oväntat men idag var Sam på bra humör och lät alla äta hos oss, jag ska dit nu, följer ni med?”, frågade Seth oss och såg hoppfull ut. Jacob tittade frågande på mig. Eftersom Seth hade sagt att alla var där så ville jag absolut följa med så jag nickade snabbt och man kunde se hur både Jacob och Seth sken upp.

”Toppen!”, sa Seth och så började han att gå. Jag och Jacob var inte sena med att hänga på honom. Jag kände hur det började att pirra lite i magen. Tänk så skulle de inte tycka om mig, tänk om de skulle tänka ”vad hade den där halvvampyren” här och göra. Tänk så skulle de ge mig föraktfulla blickar, eller kanske rent av inte bry sig om att jag var där. Jag ångrade mig nästan att jag sagt ja till Seths fråga och nu kan jag ju inte säga nej. Det vore ju konstigt om jag drog mig ur nu och egentligen så ville jag ju inte det. Mina tankar gled iväg till Emily istället. Det Jacob hade berättat om henne var att hon var Sams fästmö, var hon också en varulv? Det var inget som han hade berättat, men det skulle jag väl få upptäcka tids nog.

När vi hade gått i tio minuter ungefär så såg jag därifrån vi kom ifrån vägen ytterligare ett sagoliknande hus, fast mer ståtligare än Jacob och hans pappa. Kanske var det för att Sam hade en tjej involverad i huset.

”En sak innan vi kommer inte. Stirra inte på Emily när du ser henne, det kan vara lite läskigt, men gör bara inte det. Sam gillar inte det.”, förklarade Sam innan han slutligen sprang den sista biten för att sedan försvinna in i huset. Jag sneglade förvånat på Jacob för att få honom att förklara för mig men han skakade snabbt på huvudet och började att dra mig vidare. Jag bestämde mig för att vänta med den frågan till lite senare. Fast åt andra sidan så hade jag egentligen alls med det att göra. Det var bara jag som var så himla nyfiken.

Dörren stod öppen när vi kom upp på verandan. Där inne pratades det hej vilt om något spännande. Doften ifrån muffins och annat gott nådde min näsa och jag drog efter andan. Jag var inte riktigt van vi lukten utav att något var ‘bakat’, det var ju inte direkt så hemma.

”Hallå!”, sa Jacob till hälsning då vi kommit innanför dörren. De blev genast tyst då de fick syn på oss. Jag tittade nyfiket tillbaka på dem. Killarna som satt utan tröjor var nästan identiska. Alla hade de brun, olivfärgad hy, likadana bruna ögon och samma lite spretiga, svarta hår till frisyr. Jag kom på mig själv att tycka att de var väldigt vackra på något sätt. Så la jag märke till att det inte bara var killar därinne. Jag såg en tjej, med svart halvlångt hår, samma hudfärg som killarna. Skillnaden var att hon inte tittade på mig med nyfikna ögon, hon stirrade mer på mig. Snabbt lät jag min blick fara på den andra kvinnan i rummet. Hon var mycket vacker, hon hade sitt svarta hår uppsatt i två tofsar och jag vet inte, men de var något speciellt med henne. Då hon tittade upp på mig fick jag syn på hennes kind. Hela kinden var täckt utav är. Precis då förstod jag vad Seth hade menat och jag lät blicken snabbt glida upp till Jacob.

”Äntligen får vi träffa dig. Nessie.”, hörde jag plötsligt en dov basröst. Jag lät min blick glida dit jag hade hört rösten och fastnade på mannen som satt bredvid kvinnan med ärren - antagligen Emily. Han var något större än de andra killarna och såg också lite äldre ut. Jag nickade till svar och log lite blygt.

”Ja, det där är Jared, Quil, Embry, Leah, Paul, Seth, Sam och så Emily.”, berättade Jacob och samtidigt som han hade gjort det så hade han pekat på varje person och jag hade nyfiket följt hans fingrar. De log glatt mot mig och så utbrast Emily plötsligt ut.

”Åh herregud, här sitter jag. Vi har ju två gäster här, ni kan tränga ihop er vid Leah och Paul.”, sa hon snabbt och reste sig upp. Jacob nickade och så började han att dra mig mot soffan där de två satt. Han satte sig bredvid Paul och klappade på platsen mellan honom och Leah. Blygt satte jag mig bredvid honom. Jag sneglade snabbt på Leah, hon stirrade längre inte på mig men hon såg lite lika glad ut som de andra och jag märkte hur hon diskret flyttade sig lite grann ifrån mig och närmare Embry. Men jag låtsades inte om det och tog en muffins när Sam sträckte fram korgen med muffins i. Det var tyst ett par sekunder till och sen så började alla att prata med mig. Killarna som hette Jared och Quil tyckte det var speciellt kul att driva med mig, och Seth flikade in då och då. Jag skrattade och kontrade tillbaka deras skämt. Jag trivdes här i soffan, det var en munter stämning och inte alls så stel som jag hade trott att den skulle vara, bortsett ifrån Leah som satt tyst. Hon såg inte arg ut, hon såg mer fundersam ut och jag undrade lite på vad det var hon tänkte på. När killarna som jag pratade med fick fullt upp med att äta ytterligare muffins eftersom Emily konstant fyllde på korgen passade jag på att lyssna på Paul och Jacobs lågmälda prat.

”Var är Rachel?”, frågade Jacob Paul

”Jag vet faktiskt inte, hon har inte pratat med mig idag.”, viskade Paul.

”Varför?”

”Det blev lite fel igår, men jag löser det sen.” och så hörde jag Paul sucka.

”Hörni, Jake och Nessie, följer ni med och klipphoppar sedan?”, tjoade Jared från andra sidan bordet och tittade på oss. Jacob tittade tvekande på mig, som om han inte ville att jag skulle göra sådant. Och jag förstod vad han menade med det. Jag visste ju hur klipphoppning gick till.

”Visst, jag kan titta på, så kan Jake göra det.”, svarade jag innan Jacob han svara något.

Så blev det bestämt. Att jag skulle följa med och se de klipphoppa sen. Det såg jag verkligen fram emot. Jag hade gärna gått och gjort det nu direkt men tydligen var de inte mätta än och även jag ville ha mer utav de underbart goda muffins.

Jag vet inte varför. Men på något sätt så vill inte polldaddy samarbeta och ni kan inte rösta. Men eftersom jag väldigt gärna vill ha er åsikt så antingen går ni in här och röstar (det är bara två eller tre klick mer) eller så skriver ni en kommentar. Snälla, vill verkligen veta :-)

Så nu är jag äntligen färdig med kapitlet. Senast jag skrev så var det ur Nessies synvinkel. Men så upptäckte jag att flera av er ville att jag skulle skriva ur Alice synvinkel så då gjorde jag det istället. Men detta kommer bara att vara som ett smakprov. Ni kommer få bestämma om ni vill att jag ska skriva ur Nessies eller Alice synvinkel. Jag kan ju säga det att jag har bra handlingar till båda synvinklarna, så nu gäller det bara för er att bestämma er en gång för alla. Sen funderar jag då på att byta namn på denna fanfic, blir det om Alice så kommer den att heta "I Felt Hope" och för Nessie "The Imprints Love"