Mytwilight

Ja, som ni ser så blev denna berättelse som Nessie, jag hoppas att ni kommer att gilla det! Kommentera gärna!

Dessutom så byter jag namn på kategorien så den heter inte "That's What I Am" längre

Vi gick tysta. Jag såg det på Jacob, han var arg. När han var arg så var han oftast väldigt varm och han darrade lätt. Både mamma och pappa ha sagt att jag inte får vara när honom då, för att hans ilska kunde bokstavligen gå ut över mig. Men jag tror att Jake aldrig skulle kunna skada mig, vare sig han ville eller inte. Så därför lirkade jag försiktigt min hand i hans. Jag kände hur han tryckte hans hand mot min hand. Han tittade på mig och log. Jag log snabbt tillbaka. Även om jag verkligen var nyfiken och ville veta vad som var på gång mellan han och pappa så stillade jag min nyfikenhet.

"Hur långt är det till dig egentligen?", frågade jag honom istället.

"Åh det är någon mil, jag ville låtit sig rida på min rygg dit men fick inte.", förklarade Jacob och log finurligt.

"Åh!", utbrast jag suckade. Jag kunde inte förstå varför mamma inte ville att jag skulle få åka med honom. Jag var ju faktiskt inte så snabb som Jake var. Trots att jag var hälften till vampyr så var jag inte lika snabb som en vampyr. Jag var visserligen snabbare än någon människa, men vad skulle jag med det till nu när jag inte var så snabb som dem i min närhet.

"Det kommer ta år och dagar.", stönade jag irriterat. Jacob nickade instämmande och började att smått jogga och även jag började att springa i hans takt.

Det var konstigt men vi hade till sist kommit fram till La Push. Jacob var väl den största anledning till det med hans blondinskämt, även andra skämt. Jacobs leende kunde verkligen lysa upp min dag och han fick mig alltid att skratta så himla mycket.

"Okej, Nessie, välkommen till min lya.", sa han och gjorde en gest mot ett litet hus. Det var verkligen inte vad jag hade väntat mig. Jag hade väntat mig något mer lyxigare. Men så kom jag ju på det att Jacob var en varg, ha. Behövde ju knappt vara i huset. Fast det behövde ju inte heller en vampyr.

Jag tittade nyfiket mig omkring. Allt var som hämtat hur någon sagobok eller något. Så grönt och det bästa var att allt var i en skog. Där hemma så hade Alice, med hjälp utav Enmet och Jasper tagit ner träden runt omkring för att få mer ljus. Men sedan hade Esme tagit över det för att hon ville fixa där ute. Och när Esme verkligen ville göra något själv - vilket inte var ofta - så fick hon göra det.

"Jake, Nessie!", hördes plötsligt Seths välkända röst. Jag log då jag fick se honom komma mot oss. När han kom fram till oss så gjorde Jacob och han ”broderhälsning” och vi två gjorde give me five. Jag gillade Seth, han var så roligt och skämtsam, självklart var Jacob nog den roligaste utav dem alla, men åt andra sidan hade jag bara pratat med Jacob och Seth. De andra varulvar hade jag bara skymtat och då i vargform. Så jag hoppades verkligen att jag skulle få se dem i människoform nu.

”Alla är och äter frukost hos Emily, inte oväntat men idag var Sam på bra humör och lät alla äta hos oss, jag ska dit nu, följer ni med?”, frågade Seth oss och såg hoppfull ut. Jacob tittade frågande på mig. Eftersom Seth hade sagt att alla var där så ville jag absolut följa med så jag nickade snabbt och man kunde se hur både Jacob och Seth sken upp.

”Toppen!”, sa Seth och så började han att gå. Jag och Jacob var inte sena med att hänga på honom. Jag kände hur det började att pirra lite i magen. Tänk så skulle de inte tycka om mig, tänk om de skulle tänka ”vad hade den där halvvampyren” här och göra. Tänk så skulle de ge mig föraktfulla blickar, eller kanske rent av inte bry sig om att jag var där. Jag ångrade mig nästan att jag sagt ja till Seths fråga och nu kan jag ju inte säga nej. Det vore ju konstigt om jag drog mig ur nu och egentligen så ville jag ju inte det. Mina tankar gled iväg till Emily istället. Det Jacob hade berättat om henne var att hon var Sams fästmö, var hon också en varulv? Det var inget som han hade berättat, men det skulle jag väl få upptäcka tids nog.

När vi hade gått i tio minuter ungefär så såg jag därifrån vi kom ifrån vägen ytterligare ett sagoliknande hus, fast mer ståtligare än Jacob och hans pappa. Kanske var det för att Sam hade en tjej involverad i huset.

”En sak innan vi kommer inte. Stirra inte på Emily när du ser henne, det kan vara lite läskigt, men gör bara inte det. Sam gillar inte det.”, förklarade Sam innan han slutligen sprang den sista biten för att sedan försvinna in i huset. Jag sneglade förvånat på Jacob för att få honom att förklara för mig men han skakade snabbt på huvudet och började att dra mig vidare. Jag bestämde mig för att vänta med den frågan till lite senare. Fast åt andra sidan så hade jag egentligen alls med det att göra. Det var bara jag som var så himla nyfiken.

Dörren stod öppen när vi kom upp på verandan. Där inne pratades det hej vilt om något spännande. Doften ifrån muffins och annat gott nådde min näsa och jag drog efter andan. Jag var inte riktigt van vi lukten utav att något var ‘bakat’, det var ju inte direkt så hemma.

”Hallå!”, sa Jacob till hälsning då vi kommit innanför dörren. De blev genast tyst då de fick syn på oss. Jag tittade nyfiket tillbaka på dem. Killarna som satt utan tröjor var nästan identiska. Alla hade de brun, olivfärgad hy, likadana bruna ögon och samma lite spretiga, svarta hår till frisyr. Jag kom på mig själv att tycka att de var väldigt vackra på något sätt. Så la jag märke till att det inte bara var killar därinne. Jag såg en tjej, med svart halvlångt hår, samma hudfärg som killarna. Skillnaden var att hon inte tittade på mig med nyfikna ögon, hon stirrade mer på mig. Snabbt lät jag min blick fara på den andra kvinnan i rummet. Hon var mycket vacker, hon hade sitt svarta hår uppsatt i två tofsar och jag vet inte, men de var något speciellt med henne. Då hon tittade upp på mig fick jag syn på hennes kind. Hela kinden var täckt utav är. Precis då förstod jag vad Seth hade menat och jag lät blicken snabbt glida upp till Jacob.

”Äntligen får vi träffa dig. Nessie.”, hörde jag plötsligt en dov basröst. Jag lät min blick glida dit jag hade hört rösten och fastnade på mannen som satt bredvid kvinnan med ärren - antagligen Emily. Han var något större än de andra killarna och såg också lite äldre ut. Jag nickade till svar och log lite blygt.

”Ja, det där är Jared, Quil, Embry, Leah, Paul, Seth, Sam och så Emily.”, berättade Jacob och samtidigt som han hade gjort det så hade han pekat på varje person och jag hade nyfiket följt hans fingrar. De log glatt mot mig och så utbrast Emily plötsligt ut.

”Åh herregud, här sitter jag. Vi har ju två gäster här, ni kan tränga ihop er vid Leah och Paul.”, sa hon snabbt och reste sig upp. Jacob nickade och så började han att dra mig mot soffan där de två satt. Han satte sig bredvid Paul och klappade på platsen mellan honom och Leah. Blygt satte jag mig bredvid honom. Jag sneglade snabbt på Leah, hon stirrade längre inte på mig men hon såg lite lika glad ut som de andra och jag märkte hur hon diskret flyttade sig lite grann ifrån mig och närmare Embry. Men jag låtsades inte om det och tog en muffins när Sam sträckte fram korgen med muffins i. Det var tyst ett par sekunder till och sen så började alla att prata med mig. Killarna som hette Jared och Quil tyckte det var speciellt kul att driva med mig, och Seth flikade in då och då. Jag skrattade och kontrade tillbaka deras skämt. Jag trivdes här i soffan, det var en munter stämning och inte alls så stel som jag hade trott att den skulle vara, bortsett ifrån Leah som satt tyst. Hon såg inte arg ut, hon såg mer fundersam ut och jag undrade lite på vad det var hon tänkte på. När killarna som jag pratade med fick fullt upp med att äta ytterligare muffins eftersom Emily konstant fyllde på korgen passade jag på att lyssna på Paul och Jacobs lågmälda prat.

”Var är Rachel?”, frågade Jacob Paul

”Jag vet faktiskt inte, hon har inte pratat med mig idag.”, viskade Paul.

”Varför?”

”Det blev lite fel igår, men jag löser det sen.” och så hörde jag Paul sucka.

”Hörni, Jake och Nessie, följer ni med och klipphoppar sedan?”, tjoade Jared från andra sidan bordet och tittade på oss. Jacob tittade tvekande på mig, som om han inte ville att jag skulle göra sådant. Och jag förstod vad han menade med det. Jag visste ju hur klipphoppning gick till.

”Visst, jag kan titta på, så kan Jake göra det.”, svarade jag innan Jacob han svara något.

Så blev det bestämt. Att jag skulle följa med och se de klipphoppa sen. Det såg jag verkligen fram emot. Jag hade gärna gått och gjort det nu direkt men tydligen var de inte mätta än och även jag ville ha mer utav de underbart goda muffins.