Mytwilight

Jag hörde fåglarnas kvitter och kände värmen från solen landa på min kind. Jag slog upp ögonen. Varken mamma eller pappa syntes till någonstans. Vad konstigt, var kunde de vara? Någon av dem brukade ju vara uppe när jag vaknade. Klockan var bara sju. Det var nog anledningen. De var nog ute och jagade. Jag var inte trött så jag bestämde mig för att gå upp. Kanske smyga bort till La Push och träffa Jacob. Så fick jag tillfälle att använda mobiltelefonen som pappa hade gett mig i julas. Jag tog fram den och slog Jacob nummer till hemmet. Så kom jag på det att klockan bara var sju och att varulvar faktiskt sov på nätterna. Jag tänkte precis lägga på när jag hörde hur någon tog upp luren.

”Hallå?” hördes en röst. Det var inte Jacob, utan Rachel.

”Ehm...är Ja sömndrucken cob där?” frågade jag och suckade lätt.

”Faktiskt inte, han är ute med de andra. Det är någon heldags aktivitet, eller något.” sa hon och jag hörde hur hon gäspade. Jag kände hur besvikelsen kom över mig. Varför hade Jacob inte sagt något igår?

”Jaha, okej, men hejdå.” sa jag sedan och skulle precis lägga på när jag hörde vad Rachel sa.

”Paul sa att hörde vad jag och han sa igår, gjorde du det?” Jag stelnade till och visste inte riktigt vad jag skulle ja.

”Ja...eh...alltså jag menade inte att snoka, jag bara eh gick förbi och hörde vad att du sa att Jacob var präglad på mig och sen gick jag, jag lovar.” sa jag nervöst. Jag visste inte om Rachel skulle bli arg nu. Antagligen.

”Och vad vet du om prägling?” sa hon och lät misstänksam.

”Ingenting, men jag undrar...” det var ju inte en äkta lögn. ”om inte du kan berätta för mig, ingen vill berätta och du är rätt person att göra det.” bad jag henne utan att tänka mig för. Vad var det nu jag pratade om?

”Jag är inte rätt person att berätta det. Jacob är det.” sa hon och lät nästan lite vresig. Jag nickade, men så kom jag på att hon antagligen inte såg det.

”Jag förstår...men är Paul inte med dem?” slog det mig snabbt..

”Nej, han kan inte vara med för än sanningen kommer fram till dig, men jag måste gå nu. Sköt om dig Nessie, gör inga för stora efterforskningar nu.” sa hon och la på. Jag tryckte av samtalet och gick för att klä på mig. Ville Rachel att jag skulle få reda på det eller inte? Jag förstod ingenting och jag hade ingen att dela mina tankar med. Det var det värsta med att inte ha en enda vän. Varför hade jag inte skaffat mig någon människovän? Plötsligt kom pappa in i rummet och han skakade på huvudet.

”Nej, ingen skola för dig. Alice berättade.” sa han. Jag tittade förvirrat på honom. Jag visse inte ens att jag hade bestämt det.

”Men varför? Jag får ju inte träffa någon. Jag har inte en enda vän.” utbrast jag och suckade.

”Hur många gånger ska jag behöva tala om det för dig? Du är halvvampyr och suktar efter blod. Det är för farligt att låta dig träffa någon än. Du vill väl inte skada dem?” sa han och tittade allvarligt på mig. Jag suckade.

”Så hela mitt liv ska tillbringas med ikkemänniskor?” sa jag och tittade förtvivlat på honom och kände tårarna komma.

”Absolut inte. Så fort du lärt dig att kontrollera din törst så är du fri att göra vad du vill.” sa han. ”Klä på dig nu så kan vi gå och jaga lite. Sen kan vi prata med de andra om skolan.” sa han och log mot mig. Jag sken upp och tog det första bästa. När jag var färdig med påklädningen så gick jag ut till pappa. Han tog mig på hans rygg och sprang det fortaste han kunde. Varför han alltid gjorde det hade jag ingen aning om.

”För att jag gillar inte att sega när det finns bättre saker att göra.” svarade han på min fråga. Jag himlade med ögonen. Några sekunder senare släppte han av mig vid huset.

”Skulle vi inte jaga?” frågade jag honom förvirrat.

”Jo, men grundregeln är att fråga alla om de vill följa med.” sa han och log. Jo, det borde jag kommit ihåg. Jag följde honom in i huset. Det hördes lågmälda röster och så såg jag hur pappa stelnade till.

”Nej!” mumlade han och försvann före mig. Jag följde snabbt med honom. Så fort vi kom in i rummet så reste sig plötsligt Jacob sig upp. Jag blinkade till. Skulle han inte vara med de andra idag?

”Nessie, är du redan vaken?” sa han snabbt och skakade på huvudet.

”Ja...” sa jag snabbt.

”Jacob kom för att berätta oss något.” sa Carlisle lugnt. Jacob nickade snabbt innan han gick emot mig. Han satte sig på huk. Hans ögon var alldeles svarta och han tog min hand.

”Jag måste vara borta i några dagar. Men när jag kom hem, behöver vi prata.” sa han och så kysste han mig på kinden snabbt innan han släppte mig hand och gick ut ur rummet snabbt.

”Vad är det som pågår?” frågade jag dem förvirrat. Ingen av dem svarade. Inte ens mamma. Hon såg sammanbiten ut. Jag började få lite smått panik.

”Det är inget att oroa sig för Nessie, verkligen inte.” sa Esme snabbt och log. Det fanns inget tvivel i hennes ansikte så jag blev lite lugnare, men inte mycket. Det enda som skulle kunna oroa mig är Jacob. Det i hans blick och det han sagt och det han gjort, det var det som förvirrat mig väldigt mycket. Jag hörde pappa sucka och jag tittade hastigt på honom.

”Vart skulle han?” frågade jag sedan.

”Till Seattle, han ska tid med Paul och Rachel.” sa Carlisle. Sedan så gick han snabbt ut ur rummet. Jag tittade på de andra som verkade slappna av och tittade vad de skulle göra.

”Ska ni ut och jaga föresten, får jag följa med?” frågade Alice glatt och tittade på oss. Vi nickade snabbt och Alice följde snabbt med mig och pappa ut. Pappa nickade då och då under jakten, antog att det var Alice som ställde honom lite privata frågor men jag brydde mig faktiskt inte denna gången. Då uppehöll hon pappa och jag kunde tänka lite själv. Det kändes konstigt allting. Förvirrande. Varför hade Jacob gått till Carlisle och dem för att berätta att han skulle bort. Han kunde ju lika väl ha kommit till mig direkt? Eller? Sen så hade ju alla varit så tysta. Inte ens Rosalie hade berättat något. Hel konstigt ju. Jag vaknade till när jag kände blodlukten från ett rådjur som pappa hade fällt. Det fick mig snabbt att kasta mig på ett rådjur. Mina vassa tänder skar igenom dess hud och snart sköljde blodet över mig. Plötsligt insåg jag vad pappa hade menat med att jag inte kunde kontrollera min törst. Om jag slutade dricka blod och bara åt vanlig mat så skulle jag ju kunna vara med andra människor. Så jag tvingade mig själv att sluta dricka och spottade ut blodet och reste mig upp.

”Jag är färdig, jag sticker tillbaka.” ropade jag. Jag vet inte om de hörde mig. Lika bra det. Jag skulle klara att bli lite mänsklig i alla fall.