Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

That's What I Am - Part 7

Jag slog försiktigt upp mina ögon. Mitt huvud dunkade värre än vanligt och när jag lyfte upp handen för att ta mig för det stället jag kände smärtan i huvudet var det en stor bula. Jag hörde viskande röster som ”Vi klarade det Dom.” och annat som jag inte hörde. Men rösterna kände jag inte igen, inte en enda lät som Edward eller Alice ljusa röst och det skrämde mig. Jag tittade mig omkring där jag var och upptäckte att jag låg i en säng. Någon hade omsorgsfullt bäddat ner mig i en säng med ett dussintal täcken och kuddar. Trots fläkten i rummet så var det varmt och jag fick slingra mig ur filtarna för att inte kvävas utav värmen. I rummet var det ljust och ett stort fönster skvallrade om att jag var i Seattle. Jag kände igen mig klart och tydligt, här hade jag och Alice precis varit, eller nästan. Vi hade varit hemma för att prata med Edward och så...sen så mindes jag inget mer utav vad som hade hänt. Snabbt ställde mig upp men det skulle jag inte ha gjort, jag kände yrslen och vacklade till. Jag tvingade mig själv att sätta mig ner i sängen för att inte ramla ihop. Jag tog ett par djupa andetag innan jag gjorde ännu ett försök. Denna gången lyckades jag bättre. Med stela ben gick jag fram till fönstret för att titta ut mer noggrant ut.

”Ah, du har äntligen vaknat.” hörde jag plötsligt en röst bakom mig och jag vände mig hastigt om. Jag hade inte märkt att någon kommit in i rummet eller hade personen varit inne här hela tiden? Jag tittade på mannen som kommit in i rummet. Jag kände genast igen honom. Även om jag inte sett honom framifrån på cafét så hade denna mannen exakt samma kroppsbyggnad som honom och hans hår var identisk. Självklart såg jag att det var en vampyr, en med röda ögon och jag svalde. Hur kunde detta ske? Hade jag inte varit med Edward, skulle han inte ha skyddat mig då? Men kanske var han här.

”Vad är detta?” sa jag till mannen och slog ut med armarna. Jag var mer nyfiken än rädd och jag hoppades inte att det skulle få sina konsekvenser senare.

”Åh, jag glömde visst att presentera mig själv. Mitt namn är Dominic en snart blivande medlem i Volturi, jag har förmågan att beordra andra, med andra ord få dem att göra vad jag vill men lyckades dessvärre inte med dig, varför?” sa han. Frågan han ställt lät inte som en fråga utan mer ett påstående som jag inte hade någon vidare lust att svara på.

”Och jag är Joan, även jag är blivande vampyr i Volturi tack vare min skölden jag har. Alltså att ingen kan komma förbi igenom mitt skal om jag så önskar.” hörde jag plötsligt ännu en röst som jag kände igen. Kvinnn jag krockat med innan. Enda skillnaden var att nu var hennes ögon alldeles blodröda, och hon såg ut att vilja slänga sig över mig med en gång.

”Dom, är du säker att på det var just henne vi skulle ta? Känner du inte hennes doft, hon doftar juvligt, låt oss ta en smakbit.” sa Joan och tittade hoppfullt på mannen. Han höjde handen.

”Var lugn, Joan. Detta är rätt flicka och snart kommer Aro att få sin Alice och då kan vi döda henne.” sa Dominic och log elakt mot mig och det fick mig att svälja. Nu förstod jag vad Alice pratat om innan. Men varför var jag här? Men så kom jag på det, antagligen hölls jag i gisslan. Jag var lockbetet som skulle få Alice att gå med i Volturi. Edward skulle tvinga henne till det för att få tag i mig och det skrämde mig rejält. Jag ville inte att Alice skulle gå över till den ”mörka” sidan. Det var ju Dominic och Joan ett stort bevis på.

”Är Alice här?” sa jag dumt efter en stund. Självklart var hon inte det men jag ville bara vara säker.

”Nej, hon är hemma med din älskade. Du skulle sett hans min när han såg mig. Och oj vad han jagade mig men tur var väl det att Joan hade sin sköld, han sprang rakt på den och flög bakåt flera meter, lönlöst.” sa Dominic och flinade stort.

Jag kände hur ilskan blossade upp när han berättade vad som hade hänt. Jag kände att jag ville göra sönder något nu genast.

”Vi fick i uppgift från Aro att se till att du mådde bra, något du är sugen på? Vi har köpt massor med människomat. Tyler, maten till Bella!” ropade Joan och en välbekant kille kom in. Jag spärrade upp ögonen och han spärrade upp sina ögon och tappade brickan med maten. Det där var Tyler! Den mörkhyade killen som varit nära på att köra över mig för ett tag sedan, Eric och Mikes bästa vän.

”Åh din idiot.” morrade Dominic och var framme hos honom på en sekund och tog upp brickan med maten och satte den på mitt nattduksbord.

”Sköter du dig inte bättre så får jag ta och döda dig.” sa Dominic och spände blicken i honom. Tyler nickade skräckslaget och lommade sedan iväg.

”Nå nu ska vi låta Bella äta ifred, se till att göra det. Det vore ju synd om Edward fann en död Bella.” skrattade Joan och drog med sig Dominic ut mot dörren och lämnade mig ensam.

Jag svalde hårt. Jag försökte reda ut tankarna. Aro hade sänt ut Dominic och Joan till Forks för att få Alice att gå med i Volturi, de hade i sin tur satt mig i gisslan så Alice självmant skulle gå med dit. Aro ville att de skulle behandla mig bra men ändå skulle de få döda mig när de utfört sitt uppdrag. Sen så hade de tagit Tyler för att servera mig, antagligen skulle han också dödas senare. Allt var i en enda stor röra nu och jag gillade det inte alls. Jag fick plötsligt en stor längan till Edward men jag visste inte om jag någonsin skulle få träffa honom igen. Eller Alice. De här två vampyrerna skulle kunna tappa kontrollen på en sekund och döda mig på en gång, bara för att de blev törstiga. Nu kunde exakt vad som helst hända.

Vad tycker du om kapitlet? Är det för överdrivet? Jag menar, händer det för många orealistiska saker?



 


Fanny

Jätte bra!

Jag tycker inte att det är för orealistiskt, jag menar allt kan hända i fantasin :)

Fortsätt...

2010-06-22 / 17:20:17
Anonym

jätte bra nästa kapitel kommer nog bli jätte bra

2010-06-22 / 19:39:05
Emma

du...du är super bra!

jag blir helt tagen!

omg!

2010-06-25 / 19:33:44
Hemsida: http://skymmning.blogg.se/


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar: