Mytwilight

Alice parkerade smidigt in den gula porschen bakom Edwards silvriga Volvo. Jag hade redan knäppt upp bältet, redo för att gå ut och möta familjen Cullen. Tillsammans så sprang vi in. Eller Alice i sin takt och jag min. När jag kom in i hallen möttes jag av Edward. Det gick inte att se om han var orolig. Istället log han varmt mot mig och omfamnade mig med en kram och kyss. Sedan så skrattade han lätt och jag tittade undrande på honom.

"Vad har hänt idag som gör att Alice rabblar upp finska nationalsången i tankarna?" frågade Edward. Jag öppnade munnen för att förklara för honom men så kom jag på att Alice säkert haft en baktanke med att inte säga något så jag stängde på munnen och skakade på huvudet. Nu var det Edwards tur att öppna munnen men han inte säga något innan Alice kom till hallen.

"Var är alla?" sa Alice lite irriterat. Edward gav henne en förbryllad blick.

"De stack alla för att jaga, de blir borta till tisdag, de skulle hälsa på i Alaska. Det sa de igår och du ville inte med för att du skulle shoppa med Bella och jag ville vara hemma bara för att få vara med henne. Alice vad har hänt?" det sista sa han med en suck. "och jag visste inte ens att du kunde kinesiska nationalsången." sa Edward och flinade. Alice höjde på ögonbrynet och en rad med svordomar kom ifrån henne. Jag bara gapade, jag hade aldrig hört henne svära så här mycket innan. Familjen Cullen svor aldrig och så kom Alice med detta. Jag hade inte märkt att Edward lämnat platsen bredvid mig, han stod bredvid Alice. Hans händer var placerade på Alice och när han tog till orda var hans röst mjuk men ändå samlad och en ton av oro hördes.

"Vad är det som har hänt som är värd alla dessa svordomar. Jag är här, Bella är här och inget kommer att hända, sluta tänk på svordomar och berätta innan jag blir tokig." jag nickade åt det han sa och skyndade mig fram till dem för att ansluta mig till samtalet. Båda två blev tysta för ett tag och jag undrade vad det var som hände. Lyssnade Edward på hennes tankar just nu? Berättade hon allt för honom i tankarna, varför fick inte jag veta något?

Så såg jag hur Edwards grepp om Alice armar stelnade till och han fick den där sammanbitna minen som visades att fara var på ingång.

”Edward? Alice...vad står på.” sa jag uppjagat. Jag ville veta just nu. Det var som om Edward inte tänkt på att jag faktiskt stod där för han tittade hastigt på mig och gav mig en förbryllad  blick och sedan släppte han greppet om Alice armar och omfamnade mig istället.

”Ingen fara, Bella.” mumlade han och kysste mig på min hjässa.

”Sluta ljug för henne.” muttrade Alice bakom honom och sedan var hon borta. Försiktigt lirkade jag mig bort från Edwards grepp och tittade anklagande på henne. Vad var det nu han inte ville berätta för mig?

”Den där kvinnan du stötte på idag har kontakt med Volturi. De vill åt något som jag aldrig kommer att tillåta.” sa han och morrade nästan till. Jag svalde. Var det jag som var i fara eller var det kanske så att Alice var i fara?

”Fortsätt.” manade jag på honom.

”Hur som helst...Volturi vill åt Alice nu, de behöver hennes gåva och de är beredda att göra vad som helst för det. Därför sände de den kvinnan för att spionera...det är det Alice har sett, men sedan var det svart.” sa Edward. Jag spärrade upp ögonen. Ville Aro åt Alice? Varför? Till vad? De var så många frågor som virrade i mina tankar och jag kunde inte förstå vad allt gick ut på. Jag var inte lika insatt i det hela. Eller jag visste att Aro ville ha Alice för hennes gåva men han kunde ju inte tvinga henne komma över till Volturi, eller? Vilken del hade jag missat. Edward hade pratat om Volturi som ”poliser” för vampyrerna och att de faktiskt var rätt snälla...de gjorde bara vad de skulle. Men han hade aldrig sagt att de var elaka. Var det de som var sanningen?

”Jag kör hem dig Bella, det börjar bli sent nu.” påminde Edward mig och hans röst lät helt vanlig. Men hans ögon sa något helt annat. Jag ville inte protestera nu när båda Edward och Alice var så oroliga.

”Gå ut till bilen så länge, jag ska bara prata med Alice kort.” mumlade han och gav mig en snabb kyss på pannan innan försvann upp mot trappan. Jag förundrades som vanligt över att de försvann så snabbt.

Lite förvirrat vände jag mig om mot dörren. När jag kom ut märkte jag hur kallt det plötsligt hade blivit och jag huttrade till i sommarklänningen och jag önskade att jag haft mina vanliga kläder istället. Jag gick med snabb steg mot Edwards silvriga volvo och satte mig på fören för att invänta honom, kände jag honom rätt skulle han komma om endast några sekunder. Plötsligt hörde jag hur det knakade till i buskarna bakom mig och jag kunde inte låta bli att hastigt vända mig om för att kolla vad det var som lät men såg inget. Så jag började istället att vissla lite lågt och undrade om Edward inte skulle komma snart. Så såg jag honom äntligen komma ut genom dörren och han log mot mig. Men så såg jag hur hans leende snabbt skiftade från ett leende till ett förskräckt o. Och jag såg hur han tog sats för att springa mot mig. Jag förstod inte något, varför var Edward så förskräckt? Jag hade aldrig sett den minen. Så jag vände mig hastigt om och skrek till när jag fick se ett par röda ögon komma farandes mot mig. Sen så blev allt svart!

Vad tyckte du om detta kapitlet?