Mytwilight

Alice gick med långa steg mot bilen och jag fick springa för att påminna henne om dagens inköp vi stoppat in en box för att vi inte skulle behöva tänka på det, Alice hade verkligen tänkt på allt hon. Alice vände sig om innan jag ens hunnit fram till henne.

”Vi får ju inte glömma kläderna." sa hon och fick fram ett halvhjärtat leende. Jag nickade och vände mig om för att gå mot det hållet som boxen var.

"Egentligen borde vi inte vara så oroliga, men det som skrämde mig mest var att jag inte kunde se någon framtid." nästan viskade Alice trots att det knappt var några människor på gatan vi gick på. Jag nickade lite förvånat, jag förstod inte riktigt vad hon menade med det men sa inget. Alice gick förbi och gick återigen med din snabba takt. Och jag fick återigen halvspringa för att hänga med i hennes tempo. När jag kom ifatt henne var hon redan framme vid boxen och höll på att låsa upp den. Ut ur boxen drog hon fram tre påsar med ett par alle i varje, hon drog fram fyra stora påsar med bara kläder i. Charlies pengar hade inte ens räckt till ett par skor utan de hade fått täcka ett halsband Alice absolut tyckte att jag skulle ha. Hon gav mig de tre påsarna med skorna och tog resten själv.

Sedan så började vi att gå mot bilen. Det var som om Alice hade noterat att jag inte alls hängde med eftersom hon gick i min takt. Hon log mot mig och verkade nästan ha glömt bort att mannen och det var jag glad för. Jag gillade inte när Edward och de andra var oroliga för något, det var lite som om de glömde bort mig trots att det var mig de var oroliga för. Även om jag nu var överdrivet klumpig och hade reflexer som motsvarade sten så behövde de inte vara så oroliga ansåg jag.

”Bella, jag går i din takt och ändå ligger du efter” hojtade Alice. Jag tittade förvirrat upp och såg att Alice hade kommit ungefär tio meter framför mig och jag nickade och ökade på stegen. Ivrig som jag var över att hänga i kapp henne märkte jag inte kvinnan som stod framför mig. Precis som Alice ropade ”Se upp!” gick jag rakt in i kvinnan. Smällen fick mig att ramla bakåt av chock. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var annorlunda. Kvinnan gav mig ett varmt leende och böjde sig ner sträckte fram sin hand för att hjälpa mig upp..

”Ursäkta mig, åh så klumpig jag kan vara då.” ursäktade kvinnan sig och skrattade lite generat. Jag höjde på ögonbrynet, var det inte jag som hade gått in i henne? Det lät mera logiskt. Jag tittade upp på kvinnan och min blick fastnade på hennes ansikte. Hon hade chokladbruna och pigga ögon som tittade nyfiket på mig. En näsa som var lika symmetrisk som Edward och de andra vampyrerna. Hennes läppar som var fylliga var vackert formade efter hennes spetsiga haka, i högra kinden hade hon en smilgrop som syntes tydligt när hon log mot mig. Hon var så vacker, lika vacker som Alice och... jag hajade till. Kvinnan var lika vacker som de andra kvinnliga vampyrerna och hon var lika vackert blek som en vampyr. Då kände jag mig inte alls lika förtrollad snarare räddare. Även om kvinnan hade bruna ögon och såg snäll ut så kunde hon vara en ond vampyr. Jag kom snabbt på fötterna utan att ta emot hennes hjälp. Inte för att vara elak, jag visste bara inte vad som skulle hända om jag berörde kvinnan.

”Det gör inget. Det var mitt fel.” mumlade jag och tittade ner i marken. Sedan skyndade jag mig generat och skrämt därifrån henne, mot Alice. När jag kom fram till henne hade jag fortfarande blicken nere i på den asfalterade vägen. Jag kände hur Alice grep tag i min hand och började dra mig bort. Alice handslag var hårt, kallt och väldigt stelt, Alice var orolig. Jag funderade på varför hon inte hade gått fram för att hjälpa mig, det skulle hon ha gjort i vanliga fall, men hon ansåg väl att jag kanske skulle klara mig själv lite eller så insåg hon också att den vackra kvinnan också var vampyr som kanske var ond kanske rentav dödade människor.

”Snälla Bella...jag vill hem.” sa Alice med en skärrad röst och drog mig hårdare och jag skakade lite på huvudet för att få ordning i mina tankar som virrades hit och dit i hjärnan. Så fort vi kom fram till bilen puttade Alice nästan in mig i bilen och hjälpte mig snabbt på med bältet innan hon for över till andra sidan väldigt snabbt, hon hade blivit som ett suddigt streck. Jag hoppades inte att någon människa hade sett henne i det läget. Plötsligt påmindes jag om vad detta faktiskt liknande. En gammal händelse. Då när James jagade mig och ville döda mig, då hade Edward varit lika uppjagad som Alice var nu och då hade det varit farligt på riktig, alltså måste detta verkligen vara farligt. Jag ryste till och tittade automatiskt på silverbettet som satt sig på min arm. Skulle jag få ett nytt bevis på hur onda vampyr faktiskt kunde vara? Jag ville inte alls tänka så egentligen. Jag ville inte tänka på att Edward eller Alice kunde vara onda, för det var de ju inte. Varför kunde inte alla leva som de gjorde? Men så påmindes jag om att det faktiskt var samma sak som för oss människor som var ”riktiga” vegetarianer.

> ”Jag kunde inte gå fram till dig när du var med kvinnan. Det var som något stoppade mig. Du vet som glas, man ser igenom det men man kan inte gå igenom det.” sa Alice uppjagat. Jag spärrade upp ögonen. Något som stoppat Alice från att komma fram till mig? Ja det förklarade ju vissa saker samtidigt som ett dussintal frågor dök upp i huvudet.

”Alice, ser du något?” sa jag och tittade hoppfullt på henne, kanske så skulle hon göra det.

Alice blev tyst ett tag. Jag tittade på henne hela tiden, ville hela tiden vara beredd på vad hon skulle säga. Jag kunde inte låta bli att faktiskt hålla tummarna för att hon hade något att säga.

”Det är en man och en kvinna. De pratar med...två barn…” sa hon och tystnade ett tag men snart hördes sedan morrade hon till och hon tog ett krampaktigt grepp om ratten. Jag nickade uppmuntrande mot henne för att hon skulle fortsätta men jag vågade inte säga något som skulle mana på henne.

”Varför...Jane och Alec.” muttrade hon. Det lät inte som en fråga utan mer ett påstående.

Det var som en tung sten föll från mitt bröst när hon berättade det. Om Volturi hade med saken att göra så skulle det inte hända någon fara, då hade de kontroll på allt, hoppades jag. Men varför verkade Alice fortfarande så orolig och bet mig lätt i läppen.

”Är inte det bra?” frågade jag osäkert till sist. Alice såg ut att inte veta om hon skulle nicka eller om hon skulle skaka på huvudet men nickade och sen skakade på huvudet, det där gjorde mig ännu mer förvirrad.

”Det är bra att Volturi är i farten, men inte det erbjudandet mannen och kvinnan ger, jag berättar när vi kommer hem, vill inte säga det två gånger.” sa Alice. Plötsligt såg jag det i henne ögon. Även om jag visste att Alice var orolig så såg jag det, hon var livrädd!

[Kommentera gärna, jag blir så glad då]